EnLitenFecke

Nej, nu får det vara nog, nu orkar jag inte det här längre. Vem ska man ringa för att Janne Josefsson ska sluta på svt?
Han är den största sossen i sverige, Mona sahlin kanske skull ta och ringa honom för lite back up, så kan han komma o jobba för henne och så kan någon som verkligen vet hur man leder ett program som Debatt och samtidigt är opartisk ta över jobbet. Han den där Axel som sitter i studion kanske?

Något annat som det också får vara nog med det är fan platsbröst o särskrivning. Jag kan inte hantera att man skriver blogginlägg om hur ens syster nyss har förstorat brösten och i samma mening skriver att hon är nyopererad med ett mellanrum mellan ny och opererad, det funkar inte och det borde världen förstå. Nu menar ju inte jag att plastbröst och särskrivning är de största problemen här i världen, men jag tror att det är en faktor att man förminskar folks självkänsla och att unga tjejer inte tror på sig själv, det spelar ingen roll om man är en duktig sångerska, kan alla länder i världen som ett rinnande vatten eller om man har ett otroligt gott hjärta, sånt räknas inte såvida du inte har långa smala ben, stora bröst och blont hår.
Och vad är det här med att Linda rosing ska ha ett eget dejtingprogram? Hur många dejter kan de möjligen ordna åt henne? Tre, killen på ica som ligger och runkar till bilder av fejkade flickor på kvällarna, en gammal gubbe som inte får några napp på sina konktannonser där han ansöker om thailändska flickor helst i femton-tjugo års ålder och så en av producenterna för att fylla ut programmet. underbart, kommer säkert vara underhållande om man nu orkar se på skiten, vilket man inte gör, man tröttnar bara man ser kvinnan på reklamen, hon har tydligen två barn tror jag, kan hon inte bara skafffa sig ett ordentligt jobb och gå hem o ta hand om barnen?? Vad har hon åstadkommit egentligen? Förutom ett parti som hade tre medlemmar och ett halvtaskig karriär som en som var instängd i ett hus med tio andra plastbröst..
Vart är världen påväg, jag menar, ska jag bli gammal ihop med de här små flickorna som ser upp till tjejer som henne och killar som inte bryr sig och aktivt hjälper till att få flickor att tro att de inte är annat än objekt? Hellre dör jag. Hellre dör jag. Det får fan vara slut på det här nu.

Linda rosing, jag tror jag ska anmäla mig för en dejt. Jag skulle gärna vilja veta vad som försigår där bakom peruken, botoxläpparna, brunkrämen o fejkbrösten.

Vi ses!

Så sa en lärare till mig när jag berättade att jag inte riktigt vågade känna efter hur jag verkligen mår. Jag tog till mig av hennes ord. Jag kan inte stanna i ett dunkel och bara sluta leva för att jag mår lite dåligt. Jag måste få ut maximalt av livet. Jag dör hellre imorgon och vet att jag satsat och vågat ta risker än om hundra år ovetandes om vad livet egentligen handlat om och bara varit isolerad på mitt rum. Vi måste våga leva.

Och det är precis vad jag tänker börja göra!

Det spelar ingen roll om jag har en pappa som älskar en annan kvinna som inte är min mamma. Eller att någon idiot spridit ut falska rykten om mig på min skola. Så länge jag är säker på vem jag är och så länge jag vågar leva så kommer allt bli bra. Jag ser för mycket på serier, men en serie som jag avgudar sa idag "De värsta krigen är inte dem som är över som skärdat en massa offer, de värsta krigen är dem som ännu inte är utkämpade" och jag tror det är så med livet också. Glöm bort dina bekymmer, imorgon kommer det nya. Lär av det som gått snett i livet och dö fulländad. Det är i alla fall vad jag tänker göra!!

.Jag vill inget annat än att rymma. Men jag är så patetisk och värdelös att jag inte ens vet vart jag skulle ta vägen om jag rymde. Om jag flydde härifrån så skulle jag ändå komma tillbaka inom en dag, för det här är det enda jag kan, det här är det enda jag känner till och jag vågar nog inte. Det är det jag har spriten till, att rymma ifrån det som jag vill rymma ifrån för några minuter, tyvärr så vaknar jag alltid dagen därpå med huvudvärk och tillbaka där jag började och frågar mig själv -Var jag lycklig igår. Svaret blir alltid nej. Jag  har alltid trott att lycka är något konstant, om jag bara flyttar härifrån ska jag bli lycklig. För visst är gräset grönare på andra sidan. Jag har alltid smyghatat människor som gått omkring och varit så där gulligulligulliga.. Det är verkligen det värsta jag vet. Speciellt om det är människor som jag vet är elaka, eller på andra sätt inte borde förtjäna att ha det sådär, för det finns så många som är VÄRDA lyckan men som aldrig får den. Men jag undrar just om det verkligen är så att en människa som går omkring och ler o skrattar är den lyckliga människan. Jag ler ofta och folk tror att jag är väldigt glad människa och visst är det så. Men är glädje och lycka verkligen samma sak? Ibland tvivlar jag på det. Jag tror inte längre lycka är något konstant, det är inget att eftersträva, man kan inte gå omkring och hoppas att man ska finna någon eller att något ska hända som gör en lycklig. Lycka kommer i små doser, lycka är inget som man får ha hela tiden. Även de mest underbara människorna har det svårt. Jag såg en familj på tv som vigt tjugofem år av sitt liv åt att ta hand om handikappade barn och lät dem vara på deras gård och rida och få se naturen från en hästs rygg, eftersom man inte direkt kan powerwalka med rullstol. Men fick den familjen vara lycklig fast de var så sjukt snälla? NEJ! Pappan togs ifrån dem i sjukdom. Men är lycka något man ska förtjäna för att få uppleva den eller existerar lycka ens. Och isåfall är lycka verkligen något abstrakt, något man inte kan ta på. Eller är det objekt som man förtjänar, som en medalj. Eller är lycka bara en känsla som sköljer över en ibland, något som man måste ta tillvara på, något som bara finns där. Kanske är jag lycklig utan att veta om det, och hur mäter man lycka och framförallt vad ÄR lycka.



Jag undrar vem jag är om sextio år. När jag tänkte på det inatt, då pappa och jag satt uppe å pratade om livet så sa han att jag ser livet väldigt svart och vitt, att jag måste börja se ljusare på livet och att det är galet vad mycket mörkt jag har inom mig. Det kan man inte tro om man bara träffar mig. Han frågade hur jag såg på min framtid och jag sa som det var. Om sextio år så tror jag att jag sitter i en stol och gungar fram och tillbaka och klagar på ungdomar som har fest i huset bredvid. Jag är gammal, jag är rynkig och ful och jag har noll självkänsla. Den förlorade jag någonstans på vägen och medan jag gungar fram och tillbaka undrar jag vart den tog vägen. Hur jag kunde bli den där gamla tanten som är lika butter som min bibliotikare när jag var i ungdomsåren. Den där kvinnan med blåa manchesterbyxor och matchande kavaj, hon med den korta frisyren och runda glasögon, med något vast i blicken. Hon som mår dåligt varje gång någon vill ha hjälp med skrivaren eller om man glömt en bok hemma eller verkligen inte känner för att stå i kön på andra sidan och uträtta självbetjäning hon som får spel om man försöker tala om för henne att hon faktiskt får betalt för att scanna min bok. Hon som vi tyckte behövde sig ett rejält ligg. Hon som bara behövde lite uppskattning för fem minuter. Där sitter jag och är bitter på hela världen för att de lät mig bli som henne.

Jag är den där kvinnan som man ser på stan med rullatorn som enda vän. Hon som inte går på PRO-träffar för att hon hatar andra människor. Den där kvinnan som bara skulle behöva ligga..

Det sjuka är att även om jag ser så svart på framtiden så vill jag inte ge upp. För jag tror på hoppet, jag tror det finns en chans, även om det är större chans att grisar börjar flyga och att jorden kanske är platt trots allt.
Så kanske är det hoppet som är just Lycka. Kanske är det så att tron på att det ska bli bättre är det som gör oss lyckliga..

Min brorsa och jag skulle försöka oss på att rappa idag, ehm, det gick lite, hur ska jag säga. Sådär?
Här är min text : (Tänk er nu att jag försöker ha lite invandrardialekt också, såsom alla svenska rappare) "Carl Gustaf han är kung, min förra kärlek hade ingen pung. Ja, jag är en flata. Men Brorsan jag jobbar i alla fall inte på en gata. Så gå nu och lek med din skata"   
Jag gjorde ännu ett försök : "Slavarabete är inte Okej, ställ dig upp och säg Nej. Att dammsuga ovanvångingen är inte kul, jag önskar mig en städerska till jul. Men snälla tomten, inte en sån som är ful "

Vill med det här bara säga att Niklas Wykman har fått konkurens på den borgerliga sidan, vad sägs som ett battle oss MUF-are emellan?! Hör av dig Nikke!
Ja, jag tror jag lämnar dagens blogginlägg där. Det här säger ju en hel del om min begåvning........