Los Angeles

Befann mig i Los Angeles för en vecka sen, då stod jag på flygplatsen och grät för att det bar av tillbaka till Sverige igen, och den lilla staden. Jag stod där med krokodiltårar som rann nerför kinderna som på ett litet barn som står och pekar på godiset på ica och får beskedet att det faktiskt bara är måndag och att hon får bärga sig till det blir lördag igen.
Los Angeles var så mycket mer än jag förväntat mig, människor som var stora som fan och påminde mig lite om Ursla i Lilla Sjöjungfrun, fettet på männsikorna var hennes stora tentakler och fick en att sluta pilla i maten man hade framför sig och akut springa in på toaletten och kräka som en fontän för att riktigt vara säker på att man inte svalt en enda kalori vid den så kallade måltiden, trots det ökade vikten med tre kilo, tre JÄVLA kilo. Och där stod jag på flygplatsen helt förkrossade över att behöva åka hem till sallader och vatten. Vatten, åh, i Los Angeles hade de inget eget vatten, så det importerade det från (okänd) ort. Sen måste de hällt i flera ton klor, för det smakade som att få kalsup i en klorfylld pool.
Vart man än vände sig om såg man sötsaker, riktiga kaloribomber, äckligt mycket fett som bara vällde ut ur allt man såg och som tycktes attackera en.
När man gick genom second street, påväg mot stranden. På stranden, älskade strand, stället där alla vackra vältränade magar höll hus och där man mätade ögonen med andra godsaker än sådant som gjorde vågen olycklig. Dessa underbara varelser som bara fanns åt vilket håll man än hade blicken fyllde stranden av underbara dofter och fick en att missa kroppen när man skulle smörja in sig med solkräm för att koncentrationssvårigheten var lika med noll.
Där sitter man på stranden och funderar på vem man först ska gå fram och prata med när man plötsligt hör någon som säger "Vännen, kan du smörja in mig på ryggen?" och man vaknar upp tillbaka tillverkligheten och inser att man ligger på stranden med morsan och att det inte direkt är någon större killmagnet.
Solen brände bra, eller kanske var det något annat som gjorde en varm men man fick springa fram och tillbaka mellan vattnet och solstolen för att hålla sig sval. Solstolen ja, denna pastellfärgade uppenbarelse som man spännde fast och hade som ryggsäck på ryggen med ett litet fack där man förvarade sina badkläder tänkte jag kunde vara praktisk att ha med sig, till mamma tog ett foto på mig med den på ryggen, kepsen på huvudet och en annan kamera runt halsen och jag insåg att jag såg ut som en vilse turist och plöstligt förstod att det inte alls var för att jag såg bra ut som de vände sig om och gav mig blickar på stan utan för att jag såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig! Resten av tiden lämnade jag stolen hemma och gjorde som de flesta andra och låg utbredd på stranden på en handduk istället.
Veckan innan vi skulle åka på semstern blev jag sjuk, en infektion på höger njure. Jättebra, verkligen. Ambulansfärd och sjukhusbesök och tonvis med böner till Gud om att jag skulle tillfriskna innan resan. Och sagt och gjort dagen innan vi skulle åka kände jag mig tillräckligt frisk för att åka. När vi kom till Los Angeles glömde jag mig och tog mig medicin vid fel klockslag, vilket självklart resulterade i en livshotande allergiskreaktion. Jaha, där låg jag hos en husläkare som ringt ambulansen för att forsla mig till ett större sjukhus, i fullt tjåå med att ligga stilla och inte skrika för mycket när de satte sputor i skinkan på mig, där låg jag, utsträckt och trodde jag skulle dö. Väl i ambulansen insåg jag att jag låg där helt rödflammig på hela kroppen och hade bara dragit på mig något på morgonen med två riktigt söta ambulansmän som tog hand om mig. "Ni kunde väl varnat mig om det här, så jag iaf satt på mig bikini" kläckte jag käckt ur mig och jag ber om ursäkt, till alla som tycker det är jobbigt att Svenskor har benägenhet att uppfattas som väldigt sexuella i andra länder, men jag spädde nog på det ryktet lite. Men de log mot mig i varjefall och glömde nog vad jag hade på mig för några sekunder. Väl på sjukhuset kändes det som jag var mitt inne i ett avsnitt av Grey's Anatomy. Den ena ambulanskillen, lika snygg som Mc Dreamy började flörta med en av tjejerna som skulle kunna uppfattas som Merdith Grey. Hon var lika kylig som henne, och han var sallig. Min reaktion hade lugnat sig efter alla sprutor och jag kände mig som vanligt, även om jag inte såg ut därefter. Så jag hojtade från rummet där jag låg och dörren stod öppen 'Se nu till och sluta flörta och kom och ta hand om mig istället' det fick henne att skratta till, och han att bli generad och så kom en massa bortförklaringar, ja, vi har ju alla hört dem förr. De där bortförklaringarna som bara visar ännu tydligare hur rätt man haft. Apropå bortförklaringar, när jag blivit frisk och spenderat 15.000 kronor på att vara sjuk satt jag och var nyfiken på om Cliff, min pappas kusin inte skulle ta och skaffa barn snart, men då fick jag till svar att han redan hade tio barn, alla sina surfbrädor, jahaja, han slipper byta blöja iaf. När jag frågade hans flickvän svarade hon att det var en påväg, om jag bara gav det åtta och en halv månad så skulle jag snart ha en nästkusin. Jag blev mållös, men insåg att så inte alls var fallet och blev besviken. Inga nästkusiner i sikte än på ett tag. Men vem vet, kanske grisar börjar flyga och de glömmer sig och det kommer en unge snart ändå, det hade jag gillat! Fast å andra sidan, så kan jag ju inte begära att någon annan ska skaffa barn för att glädja mig, det måste ju glädja dem också.
När det hade gått några dagar på resan fick jag en känsla av att det inte skulle bli så lyckat, början hade ju inte blivit så bra. Tur nog hade jag fel. Oturen vände och det blev en riktigt bra resa! Och jag blev förvånad över att det var helt randomgrejer som jag inte alls förväntade mig skulle inträffa som blev höjdpunkterna. En heldag på Magic Mountain med Eva, ett av de största nöjesfälten i världen, berg&dalbanorna var galna, helt sjukt galna. Vi sa till oss själva när vi kom dit att vi skulle mjukstarta, och själv har jag bara varit på liseberg och åkt karuseller, så när vi kom till mjukstarten visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag upptäckte att vår mjukstart, var tio gånger värre än den vildaste karusell jag åkt. Men jag älskade varenda minut, det pirrade i hela kroppen och jag ville bara ha mera! Men när jag stod i kön till Deja Vu, så var jag skeptisk, under hela dagen hade jag inte tackat nej en enda gång, men nu kände jag att kycklingen i mig ville krypa fram och kurra ihop sig och värpa ägg istället. Men precis när jag skulle gå ifrån kön, eller springa ifrån kön i hettan och försöka förtränga att jag överhuvudtaget sett Deja Vu, så hör jag en mansröst "is it hot here or is it just me" och jag tänkte, vände mig om samtidigt som jag sa "No, I'm sorry it's me". Och killen med egot tystnade, sen satte vi igång och prata, vi stod där i en timme, och han berättade om alla läskiga saker han gjort, om livet i armen och tillslut var vi framme vid berg&dalbanan, denna skräckinjagande uppenbarelse, Eva tittade på mig med en blick som sa 'är du redo' jag tänkte att det kommer jag nog aldrig bli och plöstsligt var jag fastspänd och det fanns ingen återvändo. Jag blundade, stönade till av obehag och upp i luften gick vi, baklänges, sakta med säkert, högt, högt, upp i ett torn som var som Nersläppet på liseberg, jag vågade inte titta, jag bara skrek och kände på fickan där jag hade min livsförsäkring. Släpper de nu, kommer jag döööööö. Ö:na liksom dröjde sig kvar i tomma intet och iväg for vi, fort fort och jag öppnade ögonen precis lagom för att se lopen vi precis skulle passera och jag en tid som kändes som en evighet gick och plöstligt var vi uppe i samma torn igen, därav Deja Vu upplevelsen och för att det verkligen skulle bli en upplevelse åkte vi samma tur tillbaka, fast baklänges hela vägen den här gången. När turen var över vinglade jag ut, satte mig på en sten och kände att jag var i chocktillstånd, resten av turen på nöjesfältet är som en kväll i dimman, jag minns den bara bitvis. När vi kom till Cliffs lägenhet på kvällen för att äta middag, var jag helt slut, hela kroppen värkte och jag kunde inte få ner en tugga. Jag var helt slut och slumrade till vid matbordet och blev ombedd att gå till soffan istället. En annan höjdar upplevelse var sista dagen när Ccliff och Andrea tog oss med på surfing, jag älskar havet och har sen jag var mycket liten önskat att jag bara en dag kunde vakna upp och upptäcka att jag fått gälar så när jag fick höra att vi skulle spendera dagen vid stranden blev jag eld och lågor. Det var underbart att glida fram längs med vågorna och känna dem piska mot ansiktet medan man paddlade. när man hade paddlat och kände att det var dags reste man sig upp och gled längs med vågorna. Jag var så lycklig, jag ville bara stanna i det ögonblicket resten av livet och bara njuta. Bara stå där på brädan och låta tiden stå stilla, bli ett med vattnet. Jag har full förståelse för att Cliff spenderar all ledig tid med sin bräda.

Nu är jag hemma igen och min by känns mindre än vanligt, förut kunde jag ändå ha förståelse för att det klassades för stad, men nu är det en by. PUNKT SLUT.

Kommentarer
Postat av: Emma

det är en by.

och jag blir ju lagom avundsjuk på detta. tråkigt att du behöver nöja dig med bykarens.....:P

2008-07-02 @ 17:09:15
URL: http://wmma.blogg.se/
Postat av: Fecke

Haha, ja, lite ;)

2008-07-02 @ 17:35:17
Postat av: Anonym

jag väntar på uppdatering och jag väntar på att få se ditt sköna leende, kom igen nu felicia my dear

2008-07-27 @ 19:13:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0