Lammkött till högstbjudande!

Prisen är ute i singeldjunglen igen och jag har lagt ut mig på tradera och säljs till högstbjudande!
Prinsen har redan lagt ett högt bud, så försök slå det om ni kan pojkar..
I övrigt har jag fastnat i facebook-träsket, jag lovade migsjälv att jag inte skulle öppna upp min facebook så fort jag stängt ner den, men tre månader senare var jag igång igen och mer besatt än vanligt. Folk pratar om droger, alkohol och sex som en samhällsfara och beroendeframkallande. Jag efterlyser ett piller och en debatt om facebooks vara eller icke vara i samhället.
Förra helgen gick jag emot alla mina principer och använde GUMMISTÖVLAR, alltså jag tror inte ni någonsin kommer förstå vilken motståndare jag varit till de små rackarna, men då förra veckan slog det väl slint i huvudet och gummistövlarna åkte på och hur mycket jag än vill säga att jag hatade det så kan jag inte ljuga! Jag har förlorat mer än 15 år av gummistöveltid men det är nu över, tror jag ska ha gummistövlar och kortkort ikväll när jag ska ut !
Många gormar över att den här bloggen ligger nere titt som tätt, men jag har inte vetat vad jag skulle skriva, jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva, om bråkiga föräldrar och trasiga hjärtan?
Egentligen borde jag inte sitta framför datorn alls idag, ingen tid till det här, jag borde packa, städa o plugga. Istället loggar jag in och ut från facebook som en besatt, apropå besatt så har vi sett den filmen i skolan och ska göra en filmanalys, var hon verkligen besatt av djävulen? Ja, varför inte.
Borde ta bort mitt nagellack och bilden jag målade på armen igår när jag var uttråkad, kanske hoppa in en sväng i duschen, käka lite frukost, sova, logga in på facebook, lyssna på musik, städa, packa... men vad gör jag? Jag sitter framåtlutad i en stol så hela ryggen värker och skriver om det jag borde göra istället..Det är som om hjärnan förstår men skickar signalerna till skrivsystemet istället för till mitt handlingssystem. 
Jag borde dessutom ringa kvinnan som ska fixa min balklänning och boka tid hos frisören. Aja, jag har en baldejt iaf, det är ju tryggt! Det tackar jag Erik för!

Kanske ska jag slänga ut datorn och bli effektiv? 
 

Moderaterna blir bara bättre och bättre..

..Och liksom Mona Sahlin lyser jag med min frånvaro. Ja, i alla fall om man ska tro Emma, tycker du att jag uppdaterar bloggen för sällan darling? Ja, jag har väl helt enkelt inte så mkt att säga, eller så kan det bero på att jag varit sjuk..

I förgår låg jag hemma i soffan och mådde dåligt medan jag zappade runt på kanalerna bland dokusåpor och skit som alltid gör mig illamående. Tillslut fastnade jag framför Skalvan på svt, plöstligt skriker jag, ja jag skriker, vem är på tv, jo, Rolf Lassgård han får mig jämt att hålla på att dö av skratt. Nej, damer inte för att han är sexig och manlig utan för att min pappa när vi såg en Beckfilm sa "Om jag var kär i män skulle jag gilla Rolf, han är så manlig" Vänta! Stoppa bandet!? Om Roffe är den bild män har av manlighet, så stänger jag ner fabriken och ger upp. Jag vill ha en manlig man, men om Roffe är manlig.. då, ja då.. nej usch!

Sitter i soffan och ser handbollsfinalen med pappa, eller ja, jag sitter i alla fall i soffan och pappa sitter bredvid mig och tittar och skriker med jämna mellanrum, tydligen ska jag hålla på frankrike om jag ska tro pappa, men de ligger under och pappa tycker att Rolf är manlig, så jag har slutat lita på hans omdöme. 

Jag har varit sjuk hela veckan, min bror har varit helt sjuk och berättat alla tjugofyra delar i de manliga och kvinliga könsorganen som finns, jag höll på att dö av skratt, alltså den ungen är sjuk! Han hade haft prov och prickat alla rätt, inte ens tittat i boken och läst på, men sen säger han det värsta. De hade tydligen fått en lista i sexualkunskapen med en ordlista på ord inom sex som var bra att veta om, iaf så står då förklaringar och de skulle skriva vilket ord de sökte. Tydligen så har iaf min bror och en kille i klassen sagt då de kommit till ordet "Det här är ett ord som beskriver människor som har sex med djur" min bror och hans vän säger samtidigt -Frökend! Vad heter någon som har sex med djur!?
Då hade läraren sagt att de fick klura på den. Hör och häpna plötsligt hade de båda skrikit - Fröken fröken! Menar du 'Doggystyle' !?
Ja, vad säger man som lärare? Jag hade fått en hjärtinfarkt! Fem stjärnor till min bror för hans underbara kunskaper! Den tackar vi för brorsan!

Felicia och Felix-Namnsdag

Jag döptes efter cornelis Vreeswijks låtar om Felicia. Här är några av dem, upp till er själva att avgöra om namnet är passande eller ej :

Felicia Adjö

Felicia försvann, kan någon säga hur?
Som fågeln ur sin bur.
Som isen när det våras.
Som kärlek när den såras.
Som tur utan retur.
Felicia försvann, kan någon säga hur?
Felicia är död, död är mitt enda hopp.
Försvunnen hennes kropp.
Av näcken blev hon tagen
och ned i älven dragen.
Hon flyter aldrig opp.
Felicia är död, försvunnen hennes kropp.

Felicia försvann, Felicia adjö.
Vi måste alla dö.
Du kysste mig på munnen.
Du log och var försvunnen.
Ditt kött var också hö.
Felicia försvann, Felicia adjö.

Felicia försvann, kan någon säga hur?
Som fågeln ur sin bur.
Som isen när det våras.
Som kärlek när den såras.
Som tur utan retur.
Felicia försvann, kan någon säga hur?


Felicia Pratar

Felicia pratar och pratar
och kärleken hatar
all tid som användes fel,
som ligger där stum och stel
allt medan Felicia pratar i sextondel

Felicia, kom till min bädd nu
och var inte klädd nu,
ge mig din kopparmun.
Jag dricker den som en brunn.
Felicia var inte klädd nu i denna stund

Din sol går i nedan söder
för törstiga bröder
som vill vad dom inte kan
Felicia, se din man
och vet att hans hjärta glöder som förr det brann

Felicia pratar för mycket
det ljuvliga stycket
nu pratar hon stup i ett
Men kysser man henne lätt
ger hon efter för trycket och älskar tills hon blir mätt.





Ful, full, fullkomlig!

Och plöstligt var klockan tolv, man var full o odräglig och glömde nyårslöfte, champangen o tittade ner i marken o skrek när raketerna smällde.
Nu mår jag inte smultron och tänker efter att ha fått i mig lite mat, hur nu det ska gå ta mig till ett solarium o bli lite brun så man är på samma våglängd som emma när hon kommer hem!

Jag kanske skulle prova..

..att ha en modeblogg. usch, jag tänkte verkligen försöka, men bara ordet "modeblogg" får det att vända sig i magen på mig. Och frågan är om världen verkligen behöver en till som bloggar om skor, örhänge och senaste festen. Jag tvivlar på det, såg ett klipp idag med Blondinbella, hon hade tydligen en bloggskola, där hon var som Bloggvärldens motsvarighet till biblens Jesus och de små flickorna som äter nuddlar för sitt csn och då inte för att gå ner i vikt som de så fint påstår, utan för att den där nya väskan som de bara behövde ha nyss kommit ut i butikerna. Ja, där sitter de, som om de vore hennes små lärjungar och lyssnar medan deras Gudinna talar, allt hon säger tar de åt sig och när hon slänger med håret, slänger de med håret. Jag skrev förra nyåret att det här kanske skulle bli året då jorden gick under för att alla plastbröst skulle explodera, jag hade visst fel. Det här var året då Blondinbella invaderade och jag funderar fortfarande på vilket som är värst.

Vi har dessutom fått en förtidig julklapp i år, en röd-grön sådan, ni vet, röd-grönt som är två av färgerna som plockas fram till jul. Granen är grön och tomten är röd. Den här gången var det gröna inget mindre än Miljöparitets två språkrör, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Ni vet de där två som man ibland ser på tv som vittnar om hur hemskt uppfostrad man blir om man går med i skogsmulle? Ni vet Peter Eriksson som gav stockholm biltullarna? Han som själv får dra av det på skatten? och Maria hon med de där utstående ögonen som pratar med en obehagligstämma som får en att vilja suga på tummen igen och sagla på snuttefilten. De röda det är MonaSahlin, hon är som jultomten, för att få en present så måste man ha varit snäll. Lars Ohly ville inte kompromissa när det gäller skatter, så han fick ingen julklapp och fick inte vara med i familjen. Men som alla andra barn när de får reda på att tomten inte kommer om man varit stygg, skärpte han till sig och la på charmen och kröp upp i knäet på Mona och lovade att bättra sig. Och fjäskandet hjälpte. För nu har de blivit ett team bestående av Jultomten, två skogsmullar och en kommunist. För att tala klartext, tomten=något som de äldre lurar i oss finns, men som egentligen bara är en lögnare i skägg skogsmullar= två töntar som faktiskt inte insett att vi är långt in på 2000-talet och att vi inte vill gå tillbaka och bo i hyddor. Och så en kommunist.
Behöver man säga något mer? Hur dumma tror de svenskafolket är? Nej, jag niger åt att ni säkrat en vinst för moderaterna nästa mandatperiod också och skickar Mona lite toblerone så hon inte behöver snatta såhär lagom till jul, även tomten behöver ju en present då och då.

Förövrigt vill jag bara beklaga mig över hur jävla dålig Robin var i Idol förra fredagen, tack o lov för att den snubben åkte ut. Och varför var de INGEN som påpekade det grammatiska felet som han gjorde när han sjöng? Det man får lära sig i andra klass. Det heter "It doesn't matter if your black or white" inte "it don't matter if your black or white"  Kom nu ihåg det förfan!

Plastbröst och en stor jävla varningskylt !

Nej, nu får det vara nog, nu orkar jag inte det här längre. Vem ska man ringa för att Janne Josefsson ska sluta på svt?
Han är den största sossen i sverige, Mona sahlin kanske skull ta och ringa honom för lite back up, så kan han komma o jobba för henne och så kan någon som verkligen vet hur man leder ett program som Debatt och samtidigt är opartisk ta över jobbet. Han den där Axel som sitter i studion kanske?

Något annat som det också får vara nog med det är fan platsbröst o särskrivning. Jag kan inte hantera att man skriver blogginlägg om hur ens syster nyss har förstorat brösten och i samma mening skriver att hon är nyopererad med ett mellanrum mellan ny och opererad, det funkar inte och det borde världen förstå. Nu menar ju inte jag att plastbröst och särskrivning är de största problemen här i världen, men jag tror att det är en faktor att man förminskar folks självkänsla och att unga tjejer inte tror på sig själv, det spelar ingen roll om man är en duktig sångerska, kan alla länder i världen som ett rinnande vatten eller om man har ett otroligt gott hjärta, sånt räknas inte såvida du inte har långa smala ben, stora bröst och blont hår.
Och vad är det här med att Linda rosing ska ha ett eget dejtingprogram? Hur många dejter kan de möjligen ordna åt henne? Tre, killen på ica som ligger och runkar till bilder av fejkade flickor på kvällarna, en gammal gubbe som inte får några napp på sina konktannonser där han ansöker om thailändska flickor helst i femton-tjugo års ålder och så en av producenterna för att fylla ut programmet. underbart, kommer säkert vara underhållande om man nu orkar se på skiten, vilket man inte gör, man tröttnar bara man ser kvinnan på reklamen, hon har tydligen två barn tror jag, kan hon inte bara skafffa sig ett ordentligt jobb och gå hem o ta hand om barnen?? Vad har hon åstadkommit egentligen? Förutom ett parti som hade tre medlemmar och ett halvtaskig karriär som en som var instängd i ett hus med tio andra plastbröst..
Vart är världen påväg, jag menar, ska jag bli gammal ihop med de här små flickorna som ser upp till tjejer som henne och killar som inte bryr sig och aktivt hjälper till att få flickor att tro att de inte är annat än objekt? Hellre dör jag. Hellre dör jag. Det får fan vara slut på det här nu.

Linda rosing, jag tror jag ska anmäla mig för en dejt. Jag skulle gärna vilja veta vad som försigår där bakom peruken, botoxläpparna, brunkrämen o fejkbrösten.


Vi ses!


You never lose by loving

Napoleon Bonaparte To Josephine

I wake filled with thoughts of you.
Your portrait and the intoxicating evening which
we spent yesterday have left my senses in turmoil.
Sweet, incomparable Josephine, what a strange
effect you have on my heart! Are you angry?
Do I see you looking sad? Are you worried?...
My soul aches with sorrow, and there can be no rest
for you lover; but is there still more
in store for me when, yielding to the profound
feelings which overwhelm me,
I draw from your lips, from your heart a love
which consumes me with fire? Ah!
it was last night that I fully realized how
false an image of you your portrait gives!

You are leaving at noon; I shall see you in three hours.

Until then, mio dolce amor, a thousand kisses; but give me none in return,
for they set my blood on fire.



Jag låter Napoleon tala för sigsjälv idag!
 

Felicia, känn inte efter, utan lev!

Så sa en lärare till mig när jag berättade att jag inte riktigt vågade känna efter hur jag verkligen mår. Jag tog till mig av hennes ord. Jag kan inte stanna i ett dunkel och bara sluta leva för att jag mår lite dåligt. Jag måste få ut maximalt av livet. Jag dör hellre imorgon och vet att jag satsat och vågat ta risker än om hundra år ovetandes om vad livet egentligen handlat om och bara varit isolerad på mitt rum. Vi måste våga leva.

Och det är precis vad jag tänker börja göra!

Det spelar ingen roll om jag har en pappa som älskar en annan kvinna som inte är min mamma. Eller att någon idiot spridit ut falska rykten om mig på min skola. Så länge jag är säker på vem jag är och så länge jag vågar leva så kommer allt bli bra. Jag ser för mycket på serier, men en serie som jag avgudar sa idag "De värsta krigen är inte dem som är över som skärdat en massa offer, de värsta krigen är dem som ännu inte är utkämpade" och jag tror det är så med livet också. Glöm bort dina bekymmer, imorgon kommer det nya. Lär av det som gått snett i livet och dö fulländad. Det är i alla fall vad jag tänker göra!!


Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

-Tillskillnad från Zlatan är jag mållös!

Tänk er en åsna o en ko plus några finnar och en monstertruck och volia, där har ni framtidens föräldrar. Tänk er bidragsberoende och grisar som gör sina behov i en kattlåda utan kattsand. Tänk er ett hus i en by långt åt helvete som Gud glömde, eller helt enkelt placerade där och önskade att ingen skulle upptäcka. Tänk er nu också att mamman här inte är mer än sexton och pappan tjugofem. Visst låter det som jag glömt något? Javisst ja, det är två av mina släktingar jag pratar om. Ibland glömmer man bagatell detaljer. Hur mottar man då ett sånt här besked. Ja, man kan ju hantera det på två sätt antingen så hanterar man det, eller så gör man som jag gjorde. Jag la mig ner på golvet och bad en bön om att jag hört fel. Sen sprang jag till mamma och grät, sen ringde jag Emma i desperasion o skrek. Vi skrek tillsammans en stund. Nu känns det mycket bättre. Egentligen borde jag  sitta o plugga nu, men det här borde ju vara anledning nog att inte göra läxan. Jag vet inte, det är kanske lika bra jag sjukskriver mig imorgon, jag känner mig som en zombie. Nu tänker ni nog att jag överdriver en smula, men jag skulle säga att jag förmildrar det hela en brödbit.

Jag är helt mållös, det här är värre än blommiga tofflor, grisuppfödare, blondinbella och löshår.

"Tillskillnad från Zlatan är jag mållös"

Satt och zappade mellan alla möjliga kanaler, plötsligt stod valet mellan några bögar som hade ett designprogram och ägnade mer tid åt att dräggla över snygga byggnadsarbetare än att inreda sovrummet det höll på med. Det andra valet var ett tjugotal medelålders kvinnor som genomgick en klimateriekris och några män som fortfarande trodde hade ett beteende som knappt accepteras av testosteronfyllda pubertetspojkar än mindre av dessa män. Trots dessa två program sitter jag nu och tittar på fotbollsgalan och mår lite dåligt över att se Adam Alsings uppblåsta kinder och försmå kavajer. Men för att få känna mig som blondinbella, min idol, för några sekunder vill jag gärna slå ett slag för den andra programledaren som har en riktigt snygg grönklänning på sig. Fan vad bra det kändes, jag förstår verkligen varför Bella håller på med sånt, eller ja, inte längre. Hörde att hon lagt ner, eller har ett uppehåll. Det finns tydligen rättvisa i världen. Sen har vi ju den där Linda Rosing, de är så sjukt lika varandra, iaf hon ska ju tydligen ha ett dejtingprogram på kanal 5, där man ska få följa hennes väg till den perfekta mannen. Och vet ni vad det bästa med allt är?? Att det kan vara vilken vanlig svensk pojke som helst. Så passa på. En bättre fru kommer aldrig vara så tillgänglig.
Om jag ska fortsätta med det här lilla blogginlägget om programledarens klänningar, så är den lila hon har på sig nu, det fulaste jag sett!! Sist jag kollade så var det faktiskt en fotbollsgala, inte en bordell, men jag är ju inte den som är den. Om jag misstagit mig, så säg det, så ber jag så hemskt mkt om ursäkt.

Det är inte mycket som gör mig mållös. Men ibland kommer de där små stunderna, då man står där helt handfallen och bara anstränger sig för att leta igenom hjärnan efter något bra att svara. Men det kommer aldrig. Som ihelgen när vi satt och pratade om jobbiga människor jag och min bror och han sa såhär om en klasskamrat (vi kallar honom kim) "Tänk dig att du friar till tjejen du älskar och hon svarar ja, så jävla underbart var de när KIm var borta från skolan i tre veckor" Jaha, vad svarar man på det, min fjortonåriga bror är en riktig liten romantiker. Eller när han berättade om en dröm han haft om sex stycken bikiniklädda damer som uppvaktade honom, då vill man inte riktigt höra mer. Vad säger man "Du brorsan, du ska vara glad om du ens får en rynkig dam iklädd tältklänning som uppvaktar dig" . Jag blev mållös, inte nog med att han inte längre är fem år som jag önskar att han var, han är nu sexintresserad också. Tillskillnad från Zlatan är jag mållös.

Din byst är full med rock'n'roll..

Du går nedtryckt i två alldeles för grova skor, det börjar visst bli höst
men den är aldrig riktigt lika grym och svartvit som man tror
Jag vet att du sa fel, och hela stan vet om den känns det som
Du gick för långt, du är alltid deras fnask. Jag säger Kom
Allt är förlåtet, dom snackar bara strunt
Dom har väl redan glömt hur kul det kan va att tumla runt

Din byst är full med rock'n'roll och håret lyser blont
Det vore orättvist om någon skulle döma dig för sånt
Vi går ut och strör små smulor till fåglarna på marken
Vissa dagar är man ett med alla mänskorna i parken
Du min ängel, här i livet får man sota för all skit som man har tyckt
Det gör dig matt och arg och nertryckt
i två alldeles för grova skor, din mun ångar av rök
Vi går hem, du kan väl ruttna på en stol i mitt kök
Jag säger KOM

Kom, så ruttnar vi ihop
på alla veta-bättre-typer som ska säga hur man gör
För har man nån gång grävt en grop
åt alla veta-bättre-typer
får man jävlar ligga i och skämmas tills man dör

Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu
Det där att komma på för sent vad man borde sagt, och Du
vet hur det känns, det vet väl jag, jag har kännt dig, jag är van
Jag borde sagt igår, vad jag kom på härom dan
Men nu är allt för sent, nu är det gjort, nu är du dömd
Du blir ett fnask och du är alltid deras fnask, och han är glömd
Men låt dom älta, dividera om vikten i det där
Här får man aldrig göra fel, här får man aldrig göra om
Jag säger KOM


Ja, du går nedtryckt i två alldeles för grova skor, det börjar visst bli höst
och den är lika spottad på som begagnade bröst
Nu faller löv, det blåser på, det börjar om
Jag säger Kom, här är världen, här är livet vi ska leva i
Vi, och alla duvorna på marken, alla fåglarna i skogen
Alla mänskorna i parken, alla herrarna på krogen
Här finns ingen som kan döma, här finns ingen mera lärd
om ditt liv, om din stad, om ditt land, om din värld
Det kommer alltid tillbaks, med veta-bättre-direktiv
Till en värld, till ett land, till en stad, till ett liv
Några smulor till duvorna, min vän
Sen går vi hem..

-Lars Winnerbäck


Till Emma, som jag älskar.

Ibland uppstår det svåra problem. Som idag om man ska ta ett exempel, Emma har sagt att när hon dör ska jag få hennes dagböcker och läsa. Dock får jag inte läsa åren då hon var 12, 13 och 14 år, vilket är väldigt dumt att säga för det gör ju att man ännu mer vill läsa just DEM böckerna. Vad hände då som är så sjukt pinsamt? Det mest korkade med att säga en sådan sak är ju att man själv hittar på tänkbara historier. Jag kan tänka mig att det kanske står typ "Felicia är dum i huvudet hon tog min pojkvän" För det var väl det jag gjorde när vi var typ tolv? Förlåt för det Emma, jag hoppas du kommit över det. För ditt eget bästa, det är aldrig bra att gräva ner sig i det förgångna. Vi var tolv, get over it lixom. Dessutom gav han mig munsår,(som jag inte längre har vill jag bara PUNKTERA!)  han var ingen vidare kille ändå och som vi båda vet nu är han inte mycket att hänga i julgranen. Sen kan jag tänka mig att du har några sidor där du ritat stora hjärtan och bekänt din kärlek till andra tjejer.. Eller vänta. Det var ju jag som hade gjort det.. Emma, Emma, vad är det för hemskheter du gjorde när du var 12, 13. Nej, vänta säg det inte. Du hade slagit ihjäl en fluga och grävt ner den bak i trädgården så ingen skulle märka det och sen skrev du ner det i din dagbok och hoppades att ingen någonsin skulle läsa, eftersom ingen FÅR läsa andras dagböcker. Sen kommer du på digsjälv med att en dag fyra år senare säga till mig på fyllan att jag ska få läsa dina böcker när du dött och att du egentligen går där i din egna värld och hoppas att jag dör först så jag inte ska behöva leta upp de där böckerna du helst skulle vilja glömma.
När vi ändå är inne på det där med att jag snodde honom, det var ju inte meningen egentligen. Eller jo, jag tror faktiskt det var det. Jag var en riktigt liten bitch. Jag minns när du och jag skulle till Benka di och han hade en röd tröja som jag fick låna för att jag frös och jag kallade honom tröjan och redan då blev du skitsur och sen samma dag som ni gjorde slut blev jag ihop med honom. Fast å andra sidan fick jag ju sota för det eftersom du vände alla emot mig, det var ju därför jag gjorde slut med honom och jag antar att jag lärde mig en mycket viktig läxa "Ska du sno dina kompisars pojkvänner, så kan du ju iaf göra det på ett snyggt sätt" . När du var fjorton då, gick man i sjuan då? eller åttan? Oj, vad för spännande kan du ha gjort då som du inte ville dela med dig av. Nej, säg det inte!! Du hade på dig ett par blommiga trätofflor utan att tala om det för mig?! Erkänn! Fan vad förudmjukad jag känner mig. Jag trodde vi var vänner. Vi ska ju berätta allt för varandra. Jaja, låt gå för den gången då. Men nästa gång, så vet du att jag kan ta sanningen. Det är aldrig enkelt att berätta att man älskar att köra traktor och fodra grisar, men det är okej, jag dömer ingen.

Andra svåra problem som kan uppstå i livet kan vara hur man ska gå över ett övergångsställe utan att låta bli att nudda de vita strecken. Hur man ska lyckas se en film baklänges utan att den snabbspolar.. Det finns så många problem som kan dyka upp.


Förutom den där flugan som jag kommit på att emma slagit ihjäl (ska väl tilläggas att hon är djupt troende vegetarian som tillber Peter Martinsson, miljöpartisten och tycker att allt som inte fallit till marken o dött av sigsjälv är mord om man äter) Nej men gud..NU vet jag ju varför det är så hemligt.. hon grävde inte ner flugjävlen hon åt den................................



Rullatorer, manchestertyger och brist på snopp!

.Jag vill inget annat än att rymma. Men jag är så patetisk och värdelös att jag inte ens vet vart jag skulle ta vägen om jag rymde. Om jag flydde härifrån så skulle jag ändå komma tillbaka inom en dag, för det här är det enda jag kan, det här är det enda jag känner till och jag vågar nog inte. Det är det jag har spriten till, att rymma ifrån det som jag vill rymma ifrån för några minuter, tyvärr så vaknar jag alltid dagen därpå med huvudvärk och tillbaka där jag började och frågar mig själv -Var jag lycklig igår. Svaret blir alltid nej. Jag  har alltid trott att lycka är något konstant, om jag bara flyttar härifrån ska jag bli lycklig. För visst är gräset grönare på andra sidan. Jag har alltid smyghatat människor som gått omkring och varit så där gulligulligulliga.. Det är verkligen det värsta jag vet. Speciellt om det är människor som jag vet är elaka, eller på andra sätt inte borde förtjäna att ha det sådär, för det finns så många som är VÄRDA lyckan men som aldrig får den. Men jag undrar just om det verkligen är så att en människa som går omkring och ler o skrattar är den lyckliga människan. Jag ler ofta och folk tror att jag är väldigt glad människa och visst är det så. Men är glädje och lycka verkligen samma sak? Ibland tvivlar jag på det. Jag tror inte längre lycka är något konstant, det är inget att eftersträva, man kan inte gå omkring och hoppas att man ska finna någon eller att något ska hända som gör en lycklig. Lycka kommer i små doser, lycka är inget som man får ha hela tiden. Även de mest underbara människorna har det svårt. Jag såg en familj på tv som vigt tjugofem år av sitt liv åt att ta hand om handikappade barn och lät dem vara på deras gård och rida och få se naturen från en hästs rygg, eftersom man inte direkt kan powerwalka med rullstol. Men fick den familjen vara lycklig fast de var så sjukt snälla? NEJ! Pappan togs ifrån dem i sjukdom. Men är lycka något man ska förtjäna för att få uppleva den eller existerar lycka ens. Och isåfall är lycka verkligen något abstrakt, något man inte kan ta på. Eller är det objekt som man förtjänar, som en medalj. Eller är lycka bara en känsla som sköljer över en ibland, något som man måste ta tillvara på, något som bara finns där. Kanske är jag lycklig utan att veta om det, och hur mäter man lycka och framförallt vad ÄR lycka.



Jag undrar vem jag är om sextio år. När jag tänkte på det inatt, då pappa och jag satt uppe å pratade om livet så sa han att jag ser livet väldigt svart och vitt, att jag måste börja se ljusare på livet och att det är galet vad mycket mörkt jag har inom mig. Det kan man inte tro om man bara träffar mig. Han frågade hur jag såg på min framtid och jag sa som det var. Om sextio år så tror jag att jag sitter i en stol och gungar fram och tillbaka och klagar på ungdomar som har fest i huset bredvid. Jag är gammal, jag är rynkig och ful och jag har noll självkänsla. Den förlorade jag någonstans på vägen och medan jag gungar fram och tillbaka undrar jag vart den tog vägen. Hur jag kunde bli den där gamla tanten som är lika butter som min bibliotikare när jag var i ungdomsåren. Den där kvinnan med blåa manchesterbyxor och matchande kavaj, hon med den korta frisyren och runda glasögon, med något vast i blicken. Hon som mår dåligt varje gång någon vill ha hjälp med skrivaren eller om man glömt en bok hemma eller verkligen inte känner för att stå i kön på andra sidan och uträtta självbetjäning hon som får spel om man försöker tala om för henne att hon faktiskt får betalt för att scanna min bok. Hon som vi tyckte behövde sig ett rejält ligg. Hon som bara behövde lite uppskattning för fem minuter. Där sitter jag och är bitter på hela världen för att de lät mig bli som henne.

Jag är den där kvinnan som man ser på stan med rullatorn som enda vän. Hon som inte går på PRO-träffar för att hon hatar andra människor. Den där kvinnan som bara skulle behöva ligga..

Det sjuka är att även om jag ser så svart på framtiden så vill jag inte ge upp. För jag tror på hoppet, jag tror det finns en chans, även om det är större chans att grisar börjar flyga och att jorden kanske är platt trots allt.
Så kanske är det hoppet som är just Lycka. Kanske är det så att tron på att det ska bli bättre är det som gör oss lyckliga..


Snoppar och andra obehag..

Min brorsa och jag skulle försöka oss på att rappa idag, ehm, det gick lite, hur ska jag säga. Sådär?
Här är min text : (Tänk er nu att jag försöker ha lite invandrardialekt också, såsom alla svenska rappare) "Carl Gustaf han är kung, min förra kärlek hade ingen pung. Ja, jag är en flata. Men Brorsan jag jobbar i alla fall inte på en gata. Så gå nu och lek med din skata"   
Jag gjorde ännu ett försök : "Slavarabete är inte Okej, ställ dig upp och säg Nej. Att dammsuga ovanvångingen är inte kul, jag önskar mig en städerska till jul. Men snälla tomten, inte en sån som är ful "

Vill med det här bara säga att Niklas Wykman har fått konkurens på den borgerliga sidan, vad sägs som ett battle oss MUF-are emellan?! Hör av dig Nikke!
Ja, jag tror jag lämnar dagens blogginlägg där. Det här säger ju en hel del om min begåvning........


maffian, korvdejting och andra blondiner.

Jag vet inte vad Emma gör för fel, men uppenbarligen är det något, hon blir trakasserad av bloggare som vill att hon ska svara på frågor och läsa deras bloggar om dagens outfit och genomföra tävlingar och Gud vet allt.
Jag tycker det är dags att det blir upp till kamp emot dessa flickor, som smutsar ner framförallt blondiners namn, men också börjar dra brunetter med sig ner i skiten. Vad vill ni egentligen? Förpesta våra liv med eran dygna? Min blogg kanske inte är den mest seriösa, men jag avstår helt från outfits, sminktips och kyssar. Må hända att jag har ett tråkigt liv, men hellre det. HELLRE det!

Därför har jag nu, som svar till Jozzans kommentar om att Emma borde delta i hennes tävling, infört en egen tävling www.utrotafjortisar.nu heter den sidan, där kan ni klickar er fram och se bilder på bland annat BlondinBella och Ebba von Sydow och kommentera bilderna och säga vad ni tycker. Vi har även med motsatser till dessa kvinnor, såsom ledande duktiga kvinnor tillika smarta och attraktiva, såsom Astrid Lindgren och Jane Austen. Man ska finna fem fel. och svarsalternativen kommer publiceras här nästa vecka.
Lycka till !


Ihelgen sålde jag Charlotte till den ItalienskaMaffian, vi hade en liten Korvdejt i Göteborg och en inte så värst sliskig italienare kom förbi. Okej, okej, jag ljög! Det finns inga ickesliskiga italienare, så jag tar om det: Och så kom det en SLISKIG italienare förbi. Han erbjöd mig en massa pengar för att få ta med sig Charlotte hem till Italien, och pengagalen som jag är tog jag självklart emot dessa papperslappar med höga tal på och satt och log. Och såg till min förtjusning hur han lyfte upp charlotte och bar iväg henne (medan jag satt o käkade på min fjärde korv för kvällen, ska väl tilläggas att den hade rikligt med senap och knappt någon ketchup alls) Där satt jag i alla fall på en trästol och log åt att jag varit den italienska maffian till lags. Så Charlotte, så fort jag kommit till Italien och hämtat hem dig för hans pengar, kan vi leva gott!

Jag försöker författa ett brev till CAE Engelskan, om min hemliga ambition i livet, det roliga med uppgiften är att när jag skrivit ner den, kommer den ju inte längre vara hemlig. Vilket jag också kommer påpeka i min första mening, vilket också för tillfället är den enda mening jag skrivit. Då jag sitter här framför datorn och förtvivlat nog insett att jag inte har några ambitioner i livet. Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva, jag måste komma på något och jag kan inte ljuga ihop något, för att ljuga ihop en ambition är bara ett steg närmare ett katastrofalt psykiskt misslyckande. Jag har ingen ambition i livet, så jag ljög ihop en. Men inte är jag patetisk för det, bara kreativ. Nej, det går inte. Jag har en stund till på mig att komma på vad min ambition i livet är. Det skulle ju kunna vara att bli en ny blondinbella, för hon är ju verkligen min idol, kanske jag ska skriva om att jag en gång i livet verkligen vill träffa henne, för det vill jag ju. jag vill ju faktiskt det. När jag träffar henne, ska jag dra henne i håret för att se om det sitter kvar eller om det där långa hårsvallet är en peruk, skulle vara roligt. Kanske skulle jag bjuda med henne på korvdejt, bara för att se om hon kan äta en korv med senap utan att spilla och hur hon egentligen är att prata med, kanske kommer jag tjäna några pengar på henne också om en italienare kommer förbi, Charlotte är ju inte ens blond och henne fick jag ju bra för, blonda lilla Bella kommer säkert ge bra med stålar. Nej, men usch vad hemsk hon är tänker ni nu, öppen prostitution mitt på ljusan dagen på en blogg mitt i internetsfären, hoppas FRA kommer och kidnappar henne mitt i natten och låser in henne. Stackars Bella, ja, stackars lilla blonda Bella. Tänk att få en gratis resa till Italien och en man som kommer älska dig. Stackars, stackars lilla dig.
Jag undrar hur många minuter jag hade gett henne, hur många minuter jag verkligen hade stått ut med att sitta och prata med henne. Jag tror jag hade gett henne en kvart. på sin HÖJD.


Vad säger du Bella, vad sägs om nästa lördag?

Skottpengar, powerwalks och annat påhitt..

Ibland får man snilleblixtar, som idag: Jag satt på biblioteket i "staden" där jag bor och så bara slog det mig, som en blixt från klar himmel. "Undra om alla människor äter cheeseburgare när det är bakfulla?" Jag menar personligen har jag ju ett alldeles speciellt förhållande till cheeseburgare, ju mindre ost där är i dem ju mer älskar jag dem. Speciellt dagen efter jag suttit och druckit vatten hela kvällen.
En annan grej som slog mig var hur mycket jag älskar folk som dricker sitt kaffe från starbucks.Det närmsta jag kommer det, här där jag bor, är ju  hembränningsmaskinens goda söttmor hos närmaste granngård.
Jag satt där inne hos grannen och halsade denna ljuva dryck när det slog mig att jag inte sett döda människor på länge, ni vet sådär som den lille killen i sjätte sinnet? Inte för att hans döingar alls går att jämföra med mina, mina är i princip levande i jämförelse med hans, med tanke på att de kan ha sex med djur och han har flickor som spyr och spyr gång på gång, jag funderar på om hon sväljer spyorna om man trycker på återspolning, jag menar det skulle ju uppenbarligen kunna bli riktigt rolig tv, något som kanal 5 borde haka på.
Balladen om konsekvenserna skrållar i mina högtalare just nu, konsekvenser, ja du käre Winnerbäck att ta ansvar för sina konsekvenser det är fanemaj en bedrift som jag inte vill kännas vid. Inte för att jag har så mycket konsekvenser att ta igen, jag sitter mest hopkrupen i en garderob och sjunger låtar av björn skifts och skäms över att jag börjar likna blondinbella varje gång jag tittar mig i speglen, förutom att jag är brunett och smart och får betala för mina egna kläder, men i övrigt så kan jag verkligen förstå varför folk springer fram till mig och ber om min autograf och säger att de älskar min blogg, inte den här bloggen då förstås, för den har ingen sponsor och jag har ingen pojkvän som jag kan berätta om varje gång vi träffats och pussats eller veckans outfit, egentligen skulle jag kunna ha det, men det blir ganska tjatigt att ha en bild på min nakna kropp varje vecka, fast det förstås om jag fortsätter att gå på mina chokladkakedieter så skulle ju kroppsformen förändras varje vecka. Så gott folk, idag blir det en bild på dagens outfit. Håll i hattarna för här kommer den, bilden som ni alla väntat på......... (trumvirvel)


















.........Hm, konstigt det stod error, jag förstår ingenting. Ni får helt enkelt vänta till nästa vecka.
Nu tänkte jag att jag skulle gå ut o ta en powerwalk. Eller nej, vänta det är Ebba von sydow som håller på med sånt trams, jag är ju bara en liten lantlolla med förstora skor och getter som vänner. Och som spendera dagarna med att vara bakfull och äta cheeseburgare.

Det borde vara skottpengar på mig.

Grisuppfödare, baguetter och annan olycka.

För varje dag som går blir man säkrare och säkrare på att man inte vill ha barn och låta dem växa upp i en värld av idioter. När man tror att det inte kan bli värre än en kommentar på jobbet som "Ni vet Knut Arne? Jo, men visst vet ni vem han är? Grisuppfödaren?" Då tror man att slutet är nära för jorden. Då stannar världen för bråkdelen av en sekund och allt snurrar och man vaknar liggandes på golvet med huvudet mot golvet och en blödande näsa. Men man slår bort tanken och inser att personen faktiskt bor i en by som ligger gömd i de mest avlägsna gårdarna som går att hitta, när de fäller kommentarer som att de letar efter hus där de helst slipper ha grannar och bo en mil ifrån affären, för att de tycker illa om folk, då undrar man om det är för att de ska ha en hembränningsmaskin på bakgården eller strippor i källaren. Men sen inser jag att de helt enkelt är folkskygga då de fortsätter sina något briljanta meningar och man inser att de både hatar invandrare och homosexuella. Och när man går djupare in på samtalen och försöker luska ut vad som gör de så främlingsfientliga får man till svars att de hatar muslimer och alltså inte alla invandrare. Och när man sen går ännu djupare på det, så hatar de bara muslimerna som verkligen går efter sin tro och bär slöjor, och när man sedan fortsätter att förundras kommer de fram att de egentligen inte hatar dem alls, de ska bara inte komma här o förpesta vårat land. vad kloka de är, tänker jag och ler åt hur djupsinnade människor är. Men tror man på zombier och aldrig hört talas om personer som Magnus Betner älskar Opera, men aldrig sett en.. Men ska man bo kvar här hela livet för att allt känns så bra här och man inte behöver ut och se världen om man är nöjd. Då ska jag väl inte hoppa på dem, då kanske jag ska låta dem leva i sina bubblor, där de tror att muslimer är hjärndöda och att zombier är de riktiga människorna. Men iaf, när man tror att man träffat de mest skumma av människor kommer man tillbaka till skolan efter ett välförtjänt sommarlov och plöstligt ser man dem, flickorna man glömt bort där i sin lilla idyliska uppmålade bild av klassen och man tänker optimistiskt att någon under sommaren tagit sig an dessa framtida socialfall och gett dem en fond där de kan ansöka om pengar för att ha en hjälplinje de kan ringa när de tror att de har svaret på en fråga klart för sig men upptäcker att de andra i klassen vrider och vänder på sig så fort deras händer sträcks upp i luften för att de är rädda för vad som ska flyga ut ur deras munnar härnäst. Idag satte vi oss i klassrummet och alla väntade med spänning när deras händer flög upp i luften på frågan "Hur kan vi öka utbudet i din kommun för att din fritid ska bli mer meningsfull" nej, tänker jag och kniper ihop ansiktet, ge dem inte frågan, men min lärare som är så snäll och vill att alla ska få chansen speciellt om de har ett Iq på mindre än en guldfisk så måste även de få synas och höras. "Det skulle vara bra med baguetter i cafeterian". Behöver jag säga mer? Behöver jag ens förklara vad som fick mig att ramla av stolen och vakna upp i en ambulans påväg till närmasta sjukhus...


Navelludd, trätofflor och bortsprunga katter..

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig. Nej, jag tar tillbaka det där, ALDRIG blir livet som man tänkt sig. Inte trodde väl mina föräldrar att de skulle uppfostra en blond liten flicka som springer omkirng halvnaken på ett sommarland och åker Extremefly med killar i speedos. Nej, det var nog inte det de hade i åtanke när de lärade mig att jag är en fri individ och att jag är älskad precis som jag är. Men allt är ju tolkningsbart och jag gjorde min egna tolkning.
Imorgon är sista dagen på jobbet och sen slipper jag sitta i sveriges minsta by varenda dag en halvtimme efter jobbet och bara gömma mig i busskuren för att ingen ska se mig och av den enkla anledningen att när jag går från jobbet till bussen har jag gått igenom hela byn, vilket tar mig ungefär 3 minuter och 24 sekunder. UNGEFÄR! Kobajs är doften som slår emot min näsa varje dag som jag hoppar av bussen halv sju på morgon i byn som ännu inte vaknat. Och som om det inte vore allt, så är där en obehaglig man(gubbe) som står och väntar på busshållsplatsen som jag tar bussen ifrån på morgonen, där står han med brungula tänder(tand) han har inte så många och tjocka variga läppar, stor näsa och sunkiga kläder, och sin lilla JYSK-påse i handen. Imorse började han prata med mig, jag bara grymtade något otrevligt till svars, då jag nyss tittat på klockan och konstaterat att det var fyra minuter kvar till bussen skulle komma och att jag kunde ha cyklat sju minuter över sex istället för tre minuter över och ändå hunnit. Men denna obehagliga man sitter på bussen när jag är påväg hem också.. Han sitter där o ler med ett leende som skulle få den tuffaste människan att må dåligt och springa o gömma sig där sitter han o pratar med busschafören fast det mitt framför ögonen på honom står en skylt 'Att prata med chafören är förbjuden under turen" men vad förväntar man sig av en man vars enda ägodel tycks vara hans sommarkort på bussen och jyskkasse. Chafören tycker väl synd om det lilla livet, eller så är de av samma kött och blod, härom dagen satt jag och försökte höra vad de sa, men blev blixtstilla och illamående när jag upptäckte att jag åkte ensam på en buss med en man som ser ut som Göran Persson en dålig dag och en busschaför som stolt berättar om han o kompisens resor till thailand där de har nya kvinnor varje gång de kommer ner, visst det blev lite dyrt i längde, men det var de värt.. Alltså, jag sitter där ensam på bussen med en man som köper sex och en man med en jyskkass. Jag höll tummen på stoppknappen och funderade på att trycka och hoppa av mitt i ingenstans och springa hela vägen hem. Men just då svängde bussen och stannade och plockade upp en ny passagerare, nu skulle jag inte vara ensam, men för säkerhet skull skickade jag iväg ett sms med en beskrivning av männen på bussen och ett mess att är jag inte hemma innan halv sex, så har jag blivit kidnappad.
Idag gick jag hem tidigare från jobbet, skulle hinna med ett viktigt möte, satt på bussen och tittade på en flicka som såg ut som hon sålt smöret och tappat pengarna, eller nej, hon hade nog hunnit tappat smöret innan hon ens fått pengar. En mullig tjej, nej, lite mer än mullig, ni vet sådär lagom rund, där man tror att de har hängpattar ner under navlen men upptäcker i glädje att det bara var lite överflödigt fett som korvat sig. I vilket fall som helst, satt denna uppenbarlesle där i den minsta klänning jag sett som inte fick henne att framhävas på ett sätt som inte vara till hennes fördel, med rödfärgat hår i en slarvig fläta och till detta underverk hade hon trätofflor. Ja, gott folk, ni läste rätt, trätofflor. Blommiga dessutom. Men jag har överseende, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ingen kan väl klandra en människa som andas in kobajsdofter hela dagen att de är så höga av dessa gaser att de helt omedvetet tar på sig något som är så fel att de snart ringer från Kumla och säger att en psykopat är på rymmen och man beskriver henne som rödhårig, fett och ägare till ett par blommiga trätofflor. Men trots det hade hon ett söt ansikte där bakom alla hennes hakor och om man tittade förbi kinderna som tycktes svälja hela hennes ansikte kunde man se ett par sorgsna men intressanta blå ögon. Hon satt och läste en bok på bussen och när jag tittade närmare upptäckte jag att hon läste en bok av Oscar wilde och tänkte, att kanske fanns det hopp för flickebarnet iaf. Jag frågar alltid mig själv om jag gör rätt i att bara låta dem passera i sina träskor utan att någon talar om för dem att de har varit skottpengar på träskor sedan hitler tvingade sina judar att gå barfota. Men jag var tyst och blundade. Tänkte att de var bäst så. Slöt ögonen och bad en tyst bön. Jag kom hem till slut iaf. I lagom tid så jag skulle kunna förbereda mig mentalt inför att mötet och hinna klä om. Lägga ihop mina papper och leta rätt på en bra fungerande penna. Då upptäcker jag till min förskräckelse att mötet inte alls började halv sex utan halv fem. Herregud, fick en raket i rumpan och började springa omkring som jag skulle försöka vinna osmedalj i den mest svettiga o anfådda i Kina. Duschade och klädde på mig, tog astmamedicinen för att inte dö av utmattning, ringde mormor för att få skjuts så jag skulle hinna och vara redo inom loppet av tre minuter. Kommer till mötet anfådd och inhalerar ytterligare en dos medicin för att mötas av undrande blickar "Hej Felicia. Vad har du på hjärtat idag?" "ja, det är ju möte och här är jag. Men nu är jag osäker, jag ska inte vara här idag, eller hur...?" De tittade på mig och skakade på deras små huvuden och jag fick andas ut och traska ut genom dörren igen. Jag kände mig förtvivlad och vilse, som jag kan tänka mig att turisterna känner när de kommer till simrishamn o i sin desperation letar efter JC för att upptäcka att de närmaste JC vi har är netto. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Så nu har jag dunkat mitt huvud i väggen i trekvart och berättat hur jäkla värdelös jag är, ringt försäkringsbolaget för att få ut pengar för min ituslagna vägg, som kompensation för att jag gick miste om en timmes lön idag, pga misstaget med mötet, men när jag insåg att självrisken var på 1500kronor fick jag nöja mig med att förlora en timmes inkomst och vara glad över det lilla, jag fick en promenad och fick nyss reda på genom radion att det på vår lilla planet inkommit rapporter om att tusen människor i vår närvaro för närvarande springer omkring som zombier. Jag tror att niohundranittionio av dem bor i simrishamn och att en av dem gått vilse och hamnat på färjan till bornholm. Bor det ens tusen personer i Simrishamn? det är frågan, frågan är hur länge det ska dröja innan jag dras med ner i skiten. Innan jag förvandlas till en omkringgående flicka som är så upptagen med att just vara zombie att jag missar alla chanser att flytta härifrån, sitter på byckarn varenda eviga kväll och dricker öl, utvecklar ölmage, hänger mig i ett skärp lånat av en av stammisarna i parken bland a-lagarna och hänger där i trädet i flera veckor innan någon ens börjar sakna mig. Då sågar de ner trädet och slänger mig i en container. Nej. Nu är klockan fem i åtta och det är dags att krypa ur sitt lilla skal och springa en runda.

Nej, ni har rätt. Felicia springer inte. Det är mot alla hennes principer. Så självklart kommer jag stanna framför datorn några århundrande till. Inte trodde jag väl när jag började inse att jag var en individ att mitt öde skulle vara Simrishamn och en torsdagkväll framför datorn. Men som sagt, det blir aldrig som man tänkt sig. Och det kunde varit värre, jag kunde haft ett par blommiga trätofflor..........


Los Angeles

Befann mig i Los Angeles för en vecka sen, då stod jag på flygplatsen och grät för att det bar av tillbaka till Sverige igen, och den lilla staden. Jag stod där med krokodiltårar som rann nerför kinderna som på ett litet barn som står och pekar på godiset på ica och får beskedet att det faktiskt bara är måndag och att hon får bärga sig till det blir lördag igen.
Los Angeles var så mycket mer än jag förväntat mig, människor som var stora som fan och påminde mig lite om Ursla i Lilla Sjöjungfrun, fettet på männsikorna var hennes stora tentakler och fick en att sluta pilla i maten man hade framför sig och akut springa in på toaletten och kräka som en fontän för att riktigt vara säker på att man inte svalt en enda kalori vid den så kallade måltiden, trots det ökade vikten med tre kilo, tre JÄVLA kilo. Och där stod jag på flygplatsen helt förkrossade över att behöva åka hem till sallader och vatten. Vatten, åh, i Los Angeles hade de inget eget vatten, så det importerade det från (okänd) ort. Sen måste de hällt i flera ton klor, för det smakade som att få kalsup i en klorfylld pool.
Vart man än vände sig om såg man sötsaker, riktiga kaloribomber, äckligt mycket fett som bara vällde ut ur allt man såg och som tycktes attackera en.
När man gick genom second street, påväg mot stranden. På stranden, älskade strand, stället där alla vackra vältränade magar höll hus och där man mätade ögonen med andra godsaker än sådant som gjorde vågen olycklig. Dessa underbara varelser som bara fanns åt vilket håll man än hade blicken fyllde stranden av underbara dofter och fick en att missa kroppen när man skulle smörja in sig med solkräm för att koncentrationssvårigheten var lika med noll.
Där sitter man på stranden och funderar på vem man först ska gå fram och prata med när man plötsligt hör någon som säger "Vännen, kan du smörja in mig på ryggen?" och man vaknar upp tillbaka tillverkligheten och inser att man ligger på stranden med morsan och att det inte direkt är någon större killmagnet.
Solen brände bra, eller kanske var det något annat som gjorde en varm men man fick springa fram och tillbaka mellan vattnet och solstolen för att hålla sig sval. Solstolen ja, denna pastellfärgade uppenbarelse som man spännde fast och hade som ryggsäck på ryggen med ett litet fack där man förvarade sina badkläder tänkte jag kunde vara praktisk att ha med sig, till mamma tog ett foto på mig med den på ryggen, kepsen på huvudet och en annan kamera runt halsen och jag insåg att jag såg ut som en vilse turist och plöstligt förstod att det inte alls var för att jag såg bra ut som de vände sig om och gav mig blickar på stan utan för att jag såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig! Resten av tiden lämnade jag stolen hemma och gjorde som de flesta andra och låg utbredd på stranden på en handduk istället.
Veckan innan vi skulle åka på semstern blev jag sjuk, en infektion på höger njure. Jättebra, verkligen. Ambulansfärd och sjukhusbesök och tonvis med böner till Gud om att jag skulle tillfriskna innan resan. Och sagt och gjort dagen innan vi skulle åka kände jag mig tillräckligt frisk för att åka. När vi kom till Los Angeles glömde jag mig och tog mig medicin vid fel klockslag, vilket självklart resulterade i en livshotande allergiskreaktion. Jaha, där låg jag hos en husläkare som ringt ambulansen för att forsla mig till ett större sjukhus, i fullt tjåå med att ligga stilla och inte skrika för mycket när de satte sputor i skinkan på mig, där låg jag, utsträckt och trodde jag skulle dö. Väl i ambulansen insåg jag att jag låg där helt rödflammig på hela kroppen och hade bara dragit på mig något på morgonen med två riktigt söta ambulansmän som tog hand om mig. "Ni kunde väl varnat mig om det här, så jag iaf satt på mig bikini" kläckte jag käckt ur mig och jag ber om ursäkt, till alla som tycker det är jobbigt att Svenskor har benägenhet att uppfattas som väldigt sexuella i andra länder, men jag spädde nog på det ryktet lite. Men de log mot mig i varjefall och glömde nog vad jag hade på mig för några sekunder. Väl på sjukhuset kändes det som jag var mitt inne i ett avsnitt av Grey's Anatomy. Den ena ambulanskillen, lika snygg som Mc Dreamy började flörta med en av tjejerna som skulle kunna uppfattas som Merdith Grey. Hon var lika kylig som henne, och han var sallig. Min reaktion hade lugnat sig efter alla sprutor och jag kände mig som vanligt, även om jag inte såg ut därefter. Så jag hojtade från rummet där jag låg och dörren stod öppen 'Se nu till och sluta flörta och kom och ta hand om mig istället' det fick henne att skratta till, och han att bli generad och så kom en massa bortförklaringar, ja, vi har ju alla hört dem förr. De där bortförklaringarna som bara visar ännu tydligare hur rätt man haft. Apropå bortförklaringar, när jag blivit frisk och spenderat 15.000 kronor på att vara sjuk satt jag och var nyfiken på om Cliff, min pappas kusin inte skulle ta och skaffa barn snart, men då fick jag till svar att han redan hade tio barn, alla sina surfbrädor, jahaja, han slipper byta blöja iaf. När jag frågade hans flickvän svarade hon att det var en påväg, om jag bara gav det åtta och en halv månad så skulle jag snart ha en nästkusin. Jag blev mållös, men insåg att så inte alls var fallet och blev besviken. Inga nästkusiner i sikte än på ett tag. Men vem vet, kanske grisar börjar flyga och de glömmer sig och det kommer en unge snart ändå, det hade jag gillat! Fast å andra sidan, så kan jag ju inte begära att någon annan ska skaffa barn för att glädja mig, det måste ju glädja dem också.
När det hade gått några dagar på resan fick jag en känsla av att det inte skulle bli så lyckat, början hade ju inte blivit så bra. Tur nog hade jag fel. Oturen vände och det blev en riktigt bra resa! Och jag blev förvånad över att det var helt randomgrejer som jag inte alls förväntade mig skulle inträffa som blev höjdpunkterna. En heldag på Magic Mountain med Eva, ett av de största nöjesfälten i världen, berg&dalbanorna var galna, helt sjukt galna. Vi sa till oss själva när vi kom dit att vi skulle mjukstarta, och själv har jag bara varit på liseberg och åkt karuseller, så när vi kom till mjukstarten visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag upptäckte att vår mjukstart, var tio gånger värre än den vildaste karusell jag åkt. Men jag älskade varenda minut, det pirrade i hela kroppen och jag ville bara ha mera! Men när jag stod i kön till Deja Vu, så var jag skeptisk, under hela dagen hade jag inte tackat nej en enda gång, men nu kände jag att kycklingen i mig ville krypa fram och kurra ihop sig och värpa ägg istället. Men precis när jag skulle gå ifrån kön, eller springa ifrån kön i hettan och försöka förtränga att jag överhuvudtaget sett Deja Vu, så hör jag en mansröst "is it hot here or is it just me" och jag tänkte, vände mig om samtidigt som jag sa "No, I'm sorry it's me". Och killen med egot tystnade, sen satte vi igång och prata, vi stod där i en timme, och han berättade om alla läskiga saker han gjort, om livet i armen och tillslut var vi framme vid berg&dalbanan, denna skräckinjagande uppenbarelse, Eva tittade på mig med en blick som sa 'är du redo' jag tänkte att det kommer jag nog aldrig bli och plöstsligt var jag fastspänd och det fanns ingen återvändo. Jag blundade, stönade till av obehag och upp i luften gick vi, baklänges, sakta med säkert, högt, högt, upp i ett torn som var som Nersläppet på liseberg, jag vågade inte titta, jag bara skrek och kände på fickan där jag hade min livsförsäkring. Släpper de nu, kommer jag döööööö. Ö:na liksom dröjde sig kvar i tomma intet och iväg for vi, fort fort och jag öppnade ögonen precis lagom för att se lopen vi precis skulle passera och jag en tid som kändes som en evighet gick och plöstligt var vi uppe i samma torn igen, därav Deja Vu upplevelsen och för att det verkligen skulle bli en upplevelse åkte vi samma tur tillbaka, fast baklänges hela vägen den här gången. När turen var över vinglade jag ut, satte mig på en sten och kände att jag var i chocktillstånd, resten av turen på nöjesfältet är som en kväll i dimman, jag minns den bara bitvis. När vi kom till Cliffs lägenhet på kvällen för att äta middag, var jag helt slut, hela kroppen värkte och jag kunde inte få ner en tugga. Jag var helt slut och slumrade till vid matbordet och blev ombedd att gå till soffan istället. En annan höjdar upplevelse var sista dagen när Ccliff och Andrea tog oss med på surfing, jag älskar havet och har sen jag var mycket liten önskat att jag bara en dag kunde vakna upp och upptäcka att jag fått gälar så när jag fick höra att vi skulle spendera dagen vid stranden blev jag eld och lågor. Det var underbart att glida fram längs med vågorna och känna dem piska mot ansiktet medan man paddlade. när man hade paddlat och kände att det var dags reste man sig upp och gled längs med vågorna. Jag var så lycklig, jag ville bara stanna i det ögonblicket resten av livet och bara njuta. Bara stå där på brädan och låta tiden stå stilla, bli ett med vattnet. Jag har full förståelse för att Cliff spenderar all ledig tid med sin bräda.

Nu är jag hemma igen och min by känns mindre än vanligt, förut kunde jag ändå ha förståelse för att det klassades för stad, men nu är det en by. PUNKT SLUT.

Att fånga drömmen

Kom nyss hem från en vän efter en kväll med glädje och tårar. Såg Torres skjuta Spanien till Europamästare, sedan satte vi igång "My best friends wedding" och nästan två timmar fylldes med ångest och tårar. Efter en promenad hem där alla tankarna snurrade sitter jag nu uppkrupen i min säng och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt migsjälv. Jag tänker på orden jag önskar du ville säga, orden som skulle komma från ditt hjärta. Jag tänker på skratten vi skulle kunna dela, dagarna och nätterna som vi skulle spendera tillsammans. Jag tänker på blickar när vi går hand i hand och folk stannar upp, någon sätter drickan hon nyss fått i munnen i halsen, en annan som ser åt vårt håll och totalt missar stolpen han går in i, småflickor som står och viskar att vi är perfekta för varandra. För vi är ju det. Vi är verkligen det. Du vet bara inte om det än.
Jag ligger här i min säng och minns drömmen jag drömde för runt tjugo timmar sen, drömmen då jag bjudit med dig på min bal. Jag iklädd en benvit långklänning, nedsläppt hår , blodröda läppar som brast ut i ett brett leende, då du kom och hämtade mig vid dörren, för att föra mig i häst och vagn till det vackra slottet. Drömmen då du stod på min trappa iklädd svart kostym och en stor röd ros i handen som du placerade i mitt hår. En tår rullade ner för min kind av lycka. Under middagen på slottet klingar du i glaset, reser dig upp och alla tystnar, jag håller andan, funderar på vad i hela friden du sysslar med och ser mig generat omkring medan jag tyst ber en bön att du ska sätta dig ner igen. Men då börjar dina läppar röra sig och jag glömmer plöstligt tid och rum. "Felicia" Börjar du medan du tittar ner på mig och fortsätter "Jag vet att även om vi aldrig träffats skulle jag spendera livet med att sakna dig. Du är flickan i mina drömmar, du är vackrare än en äng fylld med prästkragar. Du är blodet i mina ådror, luften i mina lugnor, insperationen till att leva. Felicia jag inser nu hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig" och så plöstligt, utan att jag hinner blinka står du böjd nedanför mig och tar tag i min hand. "Felicia, vi är för unga för att gifta oss, men jag vet att det är dig jag vill spendera mitt liv med. Flytta in hos mig och acceptera den här ringen som en del av vår framtida förlovning" Tårarna rullar nerför mina kinder och jag mimar till dig "Jag älskar dig".

Vaknar ur min dröm och ser mig om efter dig och upptäcker klänningen jag sytt sitta där jag senast lämnat den på dockan jag köpt mitt i rummet. Jag blundar och försöker få drömmen tillbaka, men förgäves allt var bara en dröm. Jag älskar dig säger jag högt som om jag trodde att du skulle höra, som om jag inom mig tror att du bara gömmer dig i rummet i någon vrå. Slår drömmar in?
Jag önskar att jag visste, jag önskar jag kunde svara att drömmar verkligen slår in. Men jag vågar inte hoppas, jag vågar inte ens hoppas att du ska älska mig av rädsla att behöva se mitt liv passera revy när jag olyckligt inser att det aldrig kommer bli vi. Kanske är det bättre att låta tiden passera och bara glömma, bara glömma att jag älskar dig så att det gör ont i hela kroppen, bara glömma och slippa alla tårar som jag spenderar med att gråta för att jag desperat tror att det ska mildra smärtan av att älska dig. Förnekelse. Att förneka för sig själv det som är självklart kommer göra en olyckligare längre fram, för en dag kommer lögnerna ifatt en. Tänk om man var sju igen, skickade lapp till den man gillade 'ska vi bli ihop? Ja, Nej, Kanske' och så var det bara för honom att fylla i. Svarade han ja, var man ihop några timmar, log och kände sig generade. Svarade han nej, accepterade man nederlaget och skickade lappen vidare till nästa killen. Allt var simpel, när förändrades det? När blev kärleken så komplicerad? Antagligen samma dag som jag själv gjorde den till något komplicerat.

Jag måste få veta hur du känner, jag måste. Oavsett vad svaret blir, måste jag få veta. Jag måste fånga dagen och få det sagt. Jag kan inte vänta på att ögonblicket bara ska komma, jag måste skapa mig mina egna ögonblick. Kommer aldrig kunna gå vidare annars.

Jag ber en tyst bön, att jag har fel. En tyst bön att jag har fel när jag tror det värsta, en bön att du är lika kär som jag. Nu är det bara tiden som får avgöra resten..


Tidigare inlägg
RSS 2.0