EnLitenFecke

Så sa en lärare till mig när jag berättade att jag inte riktigt vågade känna efter hur jag verkligen mår. Jag tog till mig av hennes ord. Jag kan inte stanna i ett dunkel och bara sluta leva för att jag mår lite dåligt. Jag måste få ut maximalt av livet. Jag dör hellre imorgon och vet att jag satsat och vågat ta risker än om hundra år ovetandes om vad livet egentligen handlat om och bara varit isolerad på mitt rum. Vi måste våga leva.

Och det är precis vad jag tänker börja göra!

Det spelar ingen roll om jag har en pappa som älskar en annan kvinna som inte är min mamma. Eller att någon idiot spridit ut falska rykten om mig på min skola. Så länge jag är säker på vem jag är och så länge jag vågar leva så kommer allt bli bra. Jag ser för mycket på serier, men en serie som jag avgudar sa idag "De värsta krigen är inte dem som är över som skärdat en massa offer, de värsta krigen är dem som ännu inte är utkämpade" och jag tror det är så med livet också. Glöm bort dina bekymmer, imorgon kommer det nya. Lär av det som gått snett i livet och dö fulländad. Det är i alla fall vad jag tänker göra!!

.Jag vill inget annat än att rymma. Men jag är så patetisk och värdelös att jag inte ens vet vart jag skulle ta vägen om jag rymde. Om jag flydde härifrån så skulle jag ändå komma tillbaka inom en dag, för det här är det enda jag kan, det här är det enda jag känner till och jag vågar nog inte. Det är det jag har spriten till, att rymma ifrån det som jag vill rymma ifrån för några minuter, tyvärr så vaknar jag alltid dagen därpå med huvudvärk och tillbaka där jag började och frågar mig själv -Var jag lycklig igår. Svaret blir alltid nej. Jag  har alltid trott att lycka är något konstant, om jag bara flyttar härifrån ska jag bli lycklig. För visst är gräset grönare på andra sidan. Jag har alltid smyghatat människor som gått omkring och varit så där gulligulligulliga.. Det är verkligen det värsta jag vet. Speciellt om det är människor som jag vet är elaka, eller på andra sätt inte borde förtjäna att ha det sådär, för det finns så många som är VÄRDA lyckan men som aldrig får den. Men jag undrar just om det verkligen är så att en människa som går omkring och ler o skrattar är den lyckliga människan. Jag ler ofta och folk tror att jag är väldigt glad människa och visst är det så. Men är glädje och lycka verkligen samma sak? Ibland tvivlar jag på det. Jag tror inte längre lycka är något konstant, det är inget att eftersträva, man kan inte gå omkring och hoppas att man ska finna någon eller att något ska hända som gör en lycklig. Lycka kommer i små doser, lycka är inget som man får ha hela tiden. Även de mest underbara människorna har det svårt. Jag såg en familj på tv som vigt tjugofem år av sitt liv åt att ta hand om handikappade barn och lät dem vara på deras gård och rida och få se naturen från en hästs rygg, eftersom man inte direkt kan powerwalka med rullstol. Men fick den familjen vara lycklig fast de var så sjukt snälla? NEJ! Pappan togs ifrån dem i sjukdom. Men är lycka något man ska förtjäna för att få uppleva den eller existerar lycka ens. Och isåfall är lycka verkligen något abstrakt, något man inte kan ta på. Eller är det objekt som man förtjänar, som en medalj. Eller är lycka bara en känsla som sköljer över en ibland, något som man måste ta tillvara på, något som bara finns där. Kanske är jag lycklig utan att veta om det, och hur mäter man lycka och framförallt vad ÄR lycka.



Jag undrar vem jag är om sextio år. När jag tänkte på det inatt, då pappa och jag satt uppe å pratade om livet så sa han att jag ser livet väldigt svart och vitt, att jag måste börja se ljusare på livet och att det är galet vad mycket mörkt jag har inom mig. Det kan man inte tro om man bara träffar mig. Han frågade hur jag såg på min framtid och jag sa som det var. Om sextio år så tror jag att jag sitter i en stol och gungar fram och tillbaka och klagar på ungdomar som har fest i huset bredvid. Jag är gammal, jag är rynkig och ful och jag har noll självkänsla. Den förlorade jag någonstans på vägen och medan jag gungar fram och tillbaka undrar jag vart den tog vägen. Hur jag kunde bli den där gamla tanten som är lika butter som min bibliotikare när jag var i ungdomsåren. Den där kvinnan med blåa manchesterbyxor och matchande kavaj, hon med den korta frisyren och runda glasögon, med något vast i blicken. Hon som mår dåligt varje gång någon vill ha hjälp med skrivaren eller om man glömt en bok hemma eller verkligen inte känner för att stå i kön på andra sidan och uträtta självbetjäning hon som får spel om man försöker tala om för henne att hon faktiskt får betalt för att scanna min bok. Hon som vi tyckte behövde sig ett rejält ligg. Hon som bara behövde lite uppskattning för fem minuter. Där sitter jag och är bitter på hela världen för att de lät mig bli som henne.

Jag är den där kvinnan som man ser på stan med rullatorn som enda vän. Hon som inte går på PRO-träffar för att hon hatar andra människor. Den där kvinnan som bara skulle behöva ligga..

Det sjuka är att även om jag ser så svart på framtiden så vill jag inte ge upp. För jag tror på hoppet, jag tror det finns en chans, även om det är större chans att grisar börjar flyga och att jorden kanske är platt trots allt.
Så kanske är det hoppet som är just Lycka. Kanske är det så att tron på att det ska bli bättre är det som gör oss lyckliga..