EnLitenFecke

Nej, nu får det vara nog, nu orkar jag inte det här längre. Vem ska man ringa för att Janne Josefsson ska sluta på svt?
Han är den största sossen i sverige, Mona sahlin kanske skull ta och ringa honom för lite back up, så kan han komma o jobba för henne och så kan någon som verkligen vet hur man leder ett program som Debatt och samtidigt är opartisk ta över jobbet. Han den där Axel som sitter i studion kanske?

Något annat som det också får vara nog med det är fan platsbröst o särskrivning. Jag kan inte hantera att man skriver blogginlägg om hur ens syster nyss har förstorat brösten och i samma mening skriver att hon är nyopererad med ett mellanrum mellan ny och opererad, det funkar inte och det borde världen förstå. Nu menar ju inte jag att plastbröst och särskrivning är de största problemen här i världen, men jag tror att det är en faktor att man förminskar folks självkänsla och att unga tjejer inte tror på sig själv, det spelar ingen roll om man är en duktig sångerska, kan alla länder i världen som ett rinnande vatten eller om man har ett otroligt gott hjärta, sånt räknas inte såvida du inte har långa smala ben, stora bröst och blont hår.
Och vad är det här med att Linda rosing ska ha ett eget dejtingprogram? Hur många dejter kan de möjligen ordna åt henne? Tre, killen på ica som ligger och runkar till bilder av fejkade flickor på kvällarna, en gammal gubbe som inte får några napp på sina konktannonser där han ansöker om thailändska flickor helst i femton-tjugo års ålder och så en av producenterna för att fylla ut programmet. underbart, kommer säkert vara underhållande om man nu orkar se på skiten, vilket man inte gör, man tröttnar bara man ser kvinnan på reklamen, hon har tydligen två barn tror jag, kan hon inte bara skafffa sig ett ordentligt jobb och gå hem o ta hand om barnen?? Vad har hon åstadkommit egentligen? Förutom ett parti som hade tre medlemmar och ett halvtaskig karriär som en som var instängd i ett hus med tio andra plastbröst..
Vart är världen påväg, jag menar, ska jag bli gammal ihop med de här små flickorna som ser upp till tjejer som henne och killar som inte bryr sig och aktivt hjälper till att få flickor att tro att de inte är annat än objekt? Hellre dör jag. Hellre dör jag. Det får fan vara slut på det här nu.

Linda rosing, jag tror jag ska anmäla mig för en dejt. Jag skulle gärna vilja veta vad som försigår där bakom peruken, botoxläpparna, brunkrämen o fejkbrösten.

Vi ses!

Så sa en lärare till mig när jag berättade att jag inte riktigt vågade känna efter hur jag verkligen mår. Jag tog till mig av hennes ord. Jag kan inte stanna i ett dunkel och bara sluta leva för att jag mår lite dåligt. Jag måste få ut maximalt av livet. Jag dör hellre imorgon och vet att jag satsat och vågat ta risker än om hundra år ovetandes om vad livet egentligen handlat om och bara varit isolerad på mitt rum. Vi måste våga leva.

Och det är precis vad jag tänker börja göra!

Det spelar ingen roll om jag har en pappa som älskar en annan kvinna som inte är min mamma. Eller att någon idiot spridit ut falska rykten om mig på min skola. Så länge jag är säker på vem jag är och så länge jag vågar leva så kommer allt bli bra. Jag ser för mycket på serier, men en serie som jag avgudar sa idag "De värsta krigen är inte dem som är över som skärdat en massa offer, de värsta krigen är dem som ännu inte är utkämpade" och jag tror det är så med livet också. Glöm bort dina bekymmer, imorgon kommer det nya. Lär av det som gått snett i livet och dö fulländad. Det är i alla fall vad jag tänker göra!!

.Jag vill inget annat än att rymma. Men jag är så patetisk och värdelös att jag inte ens vet vart jag skulle ta vägen om jag rymde. Om jag flydde härifrån så skulle jag ändå komma tillbaka inom en dag, för det här är det enda jag kan, det här är det enda jag känner till och jag vågar nog inte. Det är det jag har spriten till, att rymma ifrån det som jag vill rymma ifrån för några minuter, tyvärr så vaknar jag alltid dagen därpå med huvudvärk och tillbaka där jag började och frågar mig själv -Var jag lycklig igår. Svaret blir alltid nej. Jag  har alltid trott att lycka är något konstant, om jag bara flyttar härifrån ska jag bli lycklig. För visst är gräset grönare på andra sidan. Jag har alltid smyghatat människor som gått omkring och varit så där gulligulligulliga.. Det är verkligen det värsta jag vet. Speciellt om det är människor som jag vet är elaka, eller på andra sätt inte borde förtjäna att ha det sådär, för det finns så många som är VÄRDA lyckan men som aldrig får den. Men jag undrar just om det verkligen är så att en människa som går omkring och ler o skrattar är den lyckliga människan. Jag ler ofta och folk tror att jag är väldigt glad människa och visst är det så. Men är glädje och lycka verkligen samma sak? Ibland tvivlar jag på det. Jag tror inte längre lycka är något konstant, det är inget att eftersträva, man kan inte gå omkring och hoppas att man ska finna någon eller att något ska hända som gör en lycklig. Lycka kommer i små doser, lycka är inget som man får ha hela tiden. Även de mest underbara människorna har det svårt. Jag såg en familj på tv som vigt tjugofem år av sitt liv åt att ta hand om handikappade barn och lät dem vara på deras gård och rida och få se naturen från en hästs rygg, eftersom man inte direkt kan powerwalka med rullstol. Men fick den familjen vara lycklig fast de var så sjukt snälla? NEJ! Pappan togs ifrån dem i sjukdom. Men är lycka något man ska förtjäna för att få uppleva den eller existerar lycka ens. Och isåfall är lycka verkligen något abstrakt, något man inte kan ta på. Eller är det objekt som man förtjänar, som en medalj. Eller är lycka bara en känsla som sköljer över en ibland, något som man måste ta tillvara på, något som bara finns där. Kanske är jag lycklig utan att veta om det, och hur mäter man lycka och framförallt vad ÄR lycka.



Jag undrar vem jag är om sextio år. När jag tänkte på det inatt, då pappa och jag satt uppe å pratade om livet så sa han att jag ser livet väldigt svart och vitt, att jag måste börja se ljusare på livet och att det är galet vad mycket mörkt jag har inom mig. Det kan man inte tro om man bara träffar mig. Han frågade hur jag såg på min framtid och jag sa som det var. Om sextio år så tror jag att jag sitter i en stol och gungar fram och tillbaka och klagar på ungdomar som har fest i huset bredvid. Jag är gammal, jag är rynkig och ful och jag har noll självkänsla. Den förlorade jag någonstans på vägen och medan jag gungar fram och tillbaka undrar jag vart den tog vägen. Hur jag kunde bli den där gamla tanten som är lika butter som min bibliotikare när jag var i ungdomsåren. Den där kvinnan med blåa manchesterbyxor och matchande kavaj, hon med den korta frisyren och runda glasögon, med något vast i blicken. Hon som mår dåligt varje gång någon vill ha hjälp med skrivaren eller om man glömt en bok hemma eller verkligen inte känner för att stå i kön på andra sidan och uträtta självbetjäning hon som får spel om man försöker tala om för henne att hon faktiskt får betalt för att scanna min bok. Hon som vi tyckte behövde sig ett rejält ligg. Hon som bara behövde lite uppskattning för fem minuter. Där sitter jag och är bitter på hela världen för att de lät mig bli som henne.

Jag är den där kvinnan som man ser på stan med rullatorn som enda vän. Hon som inte går på PRO-träffar för att hon hatar andra människor. Den där kvinnan som bara skulle behöva ligga..

Det sjuka är att även om jag ser så svart på framtiden så vill jag inte ge upp. För jag tror på hoppet, jag tror det finns en chans, även om det är större chans att grisar börjar flyga och att jorden kanske är platt trots allt.
Så kanske är det hoppet som är just Lycka. Kanske är det så att tron på att det ska bli bättre är det som gör oss lyckliga..

Min brorsa och jag skulle försöka oss på att rappa idag, ehm, det gick lite, hur ska jag säga. Sådär?
Här är min text : (Tänk er nu att jag försöker ha lite invandrardialekt också, såsom alla svenska rappare) "Carl Gustaf han är kung, min förra kärlek hade ingen pung. Ja, jag är en flata. Men Brorsan jag jobbar i alla fall inte på en gata. Så gå nu och lek med din skata"   
Jag gjorde ännu ett försök : "Slavarabete är inte Okej, ställ dig upp och säg Nej. Att dammsuga ovanvångingen är inte kul, jag önskar mig en städerska till jul. Men snälla tomten, inte en sån som är ful "

Vill med det här bara säga att Niklas Wykman har fått konkurens på den borgerliga sidan, vad sägs som ett battle oss MUF-are emellan?! Hör av dig Nikke!
Ja, jag tror jag lämnar dagens blogginlägg där. Det här säger ju en hel del om min begåvning........

För varje dag som går blir man säkrare och säkrare på att man inte vill ha barn och låta dem växa upp i en värld av idioter. När man tror att det inte kan bli värre än en kommentar på jobbet som "Ni vet Knut Arne? Jo, men visst vet ni vem han är? Grisuppfödaren?" Då tror man att slutet är nära för jorden. Då stannar världen för bråkdelen av en sekund och allt snurrar och man vaknar liggandes på golvet med huvudet mot golvet och en blödande näsa. Men man slår bort tanken och inser att personen faktiskt bor i en by som ligger gömd i de mest avlägsna gårdarna som går att hitta, när de fäller kommentarer som att de letar efter hus där de helst slipper ha grannar och bo en mil ifrån affären, för att de tycker illa om folk, då undrar man om det är för att de ska ha en hembränningsmaskin på bakgården eller strippor i källaren. Men sen inser jag att de helt enkelt är folkskygga då de fortsätter sina något briljanta meningar och man inser att de både hatar invandrare och homosexuella. Och när man går djupare in på samtalen och försöker luska ut vad som gör de så främlingsfientliga får man till svars att de hatar muslimer och alltså inte alla invandrare. Och när man sen går ännu djupare på det, så hatar de bara muslimerna som verkligen går efter sin tro och bär slöjor, och när man sedan fortsätter att förundras kommer de fram att de egentligen inte hatar dem alls, de ska bara inte komma här o förpesta vårat land. vad kloka de är, tänker jag och ler åt hur djupsinnade människor är. Men tror man på zombier och aldrig hört talas om personer som Magnus Betner älskar Opera, men aldrig sett en.. Men ska man bo kvar här hela livet för att allt känns så bra här och man inte behöver ut och se världen om man är nöjd. Då ska jag väl inte hoppa på dem, då kanske jag ska låta dem leva i sina bubblor, där de tror att muslimer är hjärndöda och att zombier är de riktiga människorna. Men iaf, när man tror att man träffat de mest skumma av människor kommer man tillbaka till skolan efter ett välförtjänt sommarlov och plöstligt ser man dem, flickorna man glömt bort där i sin lilla idyliska uppmålade bild av klassen och man tänker optimistiskt att någon under sommaren tagit sig an dessa framtida socialfall och gett dem en fond där de kan ansöka om pengar för att ha en hjälplinje de kan ringa när de tror att de har svaret på en fråga klart för sig men upptäcker att de andra i klassen vrider och vänder på sig så fort deras händer sträcks upp i luften för att de är rädda för vad som ska flyga ut ur deras munnar härnäst. Idag satte vi oss i klassrummet och alla väntade med spänning när deras händer flög upp i luften på frågan "Hur kan vi öka utbudet i din kommun för att din fritid ska bli mer meningsfull" nej, tänker jag och kniper ihop ansiktet, ge dem inte frågan, men min lärare som är så snäll och vill att alla ska få chansen speciellt om de har ett Iq på mindre än en guldfisk så måste även de få synas och höras. "Det skulle vara bra med baguetter i cafeterian". Behöver jag säga mer? Behöver jag ens förklara vad som fick mig att ramla av stolen och vakna upp i en ambulans påväg till närmasta sjukhus...

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig. Nej, jag tar tillbaka det där, ALDRIG blir livet som man tänkt sig. Inte trodde väl mina föräldrar att de skulle uppfostra en blond liten flicka som springer omkirng halvnaken på ett sommarland och åker Extremefly med killar i speedos. Nej, det var nog inte det de hade i åtanke när de lärade mig att jag är en fri individ och att jag är älskad precis som jag är. Men allt är ju tolkningsbart och jag gjorde min egna tolkning.
Imorgon är sista dagen på jobbet och sen slipper jag sitta i sveriges minsta by varenda dag en halvtimme efter jobbet och bara gömma mig i busskuren för att ingen ska se mig och av den enkla anledningen att när jag går från jobbet till bussen har jag gått igenom hela byn, vilket tar mig ungefär 3 minuter och 24 sekunder. UNGEFÄR! Kobajs är doften som slår emot min näsa varje dag som jag hoppar av bussen halv sju på morgon i byn som ännu inte vaknat. Och som om det inte vore allt, så är där en obehaglig man(gubbe) som står och väntar på busshållsplatsen som jag tar bussen ifrån på morgonen, där står han med brungula tänder(tand) han har inte så många och tjocka variga läppar, stor näsa och sunkiga kläder, och sin lilla JYSK-påse i handen. Imorse började han prata med mig, jag bara grymtade något otrevligt till svars, då jag nyss tittat på klockan och konstaterat att det var fyra minuter kvar till bussen skulle komma och att jag kunde ha cyklat sju minuter över sex istället för tre minuter över och ändå hunnit. Men denna obehagliga man sitter på bussen när jag är påväg hem också.. Han sitter där o ler med ett leende som skulle få den tuffaste människan att må dåligt och springa o gömma sig där sitter han o pratar med busschafören fast det mitt framför ögonen på honom står en skylt 'Att prata med chafören är förbjuden under turen" men vad förväntar man sig av en man vars enda ägodel tycks vara hans sommarkort på bussen och jyskkasse. Chafören tycker väl synd om det lilla livet, eller så är de av samma kött och blod, härom dagen satt jag och försökte höra vad de sa, men blev blixtstilla och illamående när jag upptäckte att jag åkte ensam på en buss med en man som ser ut som Göran Persson en dålig dag och en busschaför som stolt berättar om han o kompisens resor till thailand där de har nya kvinnor varje gång de kommer ner, visst det blev lite dyrt i längde, men det var de värt.. Alltså, jag sitter där ensam på bussen med en man som köper sex och en man med en jyskkass. Jag höll tummen på stoppknappen och funderade på att trycka och hoppa av mitt i ingenstans och springa hela vägen hem. Men just då svängde bussen och stannade och plockade upp en ny passagerare, nu skulle jag inte vara ensam, men för säkerhet skull skickade jag iväg ett sms med en beskrivning av männen på bussen och ett mess att är jag inte hemma innan halv sex, så har jag blivit kidnappad.
Idag gick jag hem tidigare från jobbet, skulle hinna med ett viktigt möte, satt på bussen och tittade på en flicka som såg ut som hon sålt smöret och tappat pengarna, eller nej, hon hade nog hunnit tappat smöret innan hon ens fått pengar. En mullig tjej, nej, lite mer än mullig, ni vet sådär lagom rund, där man tror att de har hängpattar ner under navlen men upptäcker i glädje att det bara var lite överflödigt fett som korvat sig. I vilket fall som helst, satt denna uppenbarlesle där i den minsta klänning jag sett som inte fick henne att framhävas på ett sätt som inte vara till hennes fördel, med rödfärgat hår i en slarvig fläta och till detta underverk hade hon trätofflor. Ja, gott folk, ni läste rätt, trätofflor. Blommiga dessutom. Men jag har överseende, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ingen kan väl klandra en människa som andas in kobajsdofter hela dagen att de är så höga av dessa gaser att de helt omedvetet tar på sig något som är så fel att de snart ringer från Kumla och säger att en psykopat är på rymmen och man beskriver henne som rödhårig, fett och ägare till ett par blommiga trätofflor. Men trots det hade hon ett söt ansikte där bakom alla hennes hakor och om man tittade förbi kinderna som tycktes svälja hela hennes ansikte kunde man se ett par sorgsna men intressanta blå ögon. Hon satt och läste en bok på bussen och när jag tittade närmare upptäckte jag att hon läste en bok av Oscar wilde och tänkte, att kanske fanns det hopp för flickebarnet iaf. Jag frågar alltid mig själv om jag gör rätt i att bara låta dem passera i sina träskor utan att någon talar om för dem att de har varit skottpengar på träskor sedan hitler tvingade sina judar att gå barfota. Men jag var tyst och blundade. Tänkte att de var bäst så. Slöt ögonen och bad en tyst bön. Jag kom hem till slut iaf. I lagom tid så jag skulle kunna förbereda mig mentalt inför att mötet och hinna klä om. Lägga ihop mina papper och leta rätt på en bra fungerande penna. Då upptäcker jag till min förskräckelse att mötet inte alls började halv sex utan halv fem. Herregud, fick en raket i rumpan och började springa omkring som jag skulle försöka vinna osmedalj i den mest svettiga o anfådda i Kina. Duschade och klädde på mig, tog astmamedicinen för att inte dö av utmattning, ringde mormor för att få skjuts så jag skulle hinna och vara redo inom loppet av tre minuter. Kommer till mötet anfådd och inhalerar ytterligare en dos medicin för att mötas av undrande blickar "Hej Felicia. Vad har du på hjärtat idag?" "ja, det är ju möte och här är jag. Men nu är jag osäker, jag ska inte vara här idag, eller hur...?" De tittade på mig och skakade på deras små huvuden och jag fick andas ut och traska ut genom dörren igen. Jag kände mig förtvivlad och vilse, som jag kan tänka mig att turisterna känner när de kommer till simrishamn o i sin desperation letar efter JC för att upptäcka att de närmaste JC vi har är netto. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Så nu har jag dunkat mitt huvud i väggen i trekvart och berättat hur jäkla värdelös jag är, ringt försäkringsbolaget för att få ut pengar för min ituslagna vägg, som kompensation för att jag gick miste om en timmes lön idag, pga misstaget med mötet, men när jag insåg att självrisken var på 1500kronor fick jag nöja mig med att förlora en timmes inkomst och vara glad över det lilla, jag fick en promenad och fick nyss reda på genom radion att det på vår lilla planet inkommit rapporter om att tusen människor i vår närvaro för närvarande springer omkring som zombier. Jag tror att niohundranittionio av dem bor i simrishamn och att en av dem gått vilse och hamnat på färjan till bornholm. Bor det ens tusen personer i Simrishamn? det är frågan, frågan är hur länge det ska dröja innan jag dras med ner i skiten. Innan jag förvandlas till en omkringgående flicka som är så upptagen med att just vara zombie att jag missar alla chanser att flytta härifrån, sitter på byckarn varenda eviga kväll och dricker öl, utvecklar ölmage, hänger mig i ett skärp lånat av en av stammisarna i parken bland a-lagarna och hänger där i trädet i flera veckor innan någon ens börjar sakna mig. Då sågar de ner trädet och slänger mig i en container. Nej. Nu är klockan fem i åtta och det är dags att krypa ur sitt lilla skal och springa en runda.

Nej, ni har rätt. Felicia springer inte. Det är mot alla hennes principer. Så självklart kommer jag stanna framför datorn några århundrande till. Inte trodde jag väl när jag började inse att jag var en individ att mitt öde skulle vara Simrishamn och en torsdagkväll framför datorn. Men som sagt, det blir aldrig som man tänkt sig. Och det kunde varit värre, jag kunde haft ett par blommiga trätofflor..........

Kom nyss hem från en vän efter en kväll med glädje och tårar. Såg Torres skjuta Spanien till Europamästare, sedan satte vi igång "My best friends wedding" och nästan två timmar fylldes med ångest och tårar. Efter en promenad hem där alla tankarna snurrade sitter jag nu uppkrupen i min säng och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt migsjälv. Jag tänker på orden jag önskar du ville säga, orden som skulle komma från ditt hjärta. Jag tänker på skratten vi skulle kunna dela, dagarna och nätterna som vi skulle spendera tillsammans. Jag tänker på blickar när vi går hand i hand och folk stannar upp, någon sätter drickan hon nyss fått i munnen i halsen, en annan som ser åt vårt håll och totalt missar stolpen han går in i, småflickor som står och viskar att vi är perfekta för varandra. För vi är ju det. Vi är verkligen det. Du vet bara inte om det än.
Jag ligger här i min säng och minns drömmen jag drömde för runt tjugo timmar sen, drömmen då jag bjudit med dig på min bal. Jag iklädd en benvit långklänning, nedsläppt hår , blodröda läppar som brast ut i ett brett leende, då du kom och hämtade mig vid dörren, för att föra mig i häst och vagn till det vackra slottet. Drömmen då du stod på min trappa iklädd svart kostym och en stor röd ros i handen som du placerade i mitt hår. En tår rullade ner för min kind av lycka. Under middagen på slottet klingar du i glaset, reser dig upp och alla tystnar, jag håller andan, funderar på vad i hela friden du sysslar med och ser mig generat omkring medan jag tyst ber en bön att du ska sätta dig ner igen. Men då börjar dina läppar röra sig och jag glömmer plöstligt tid och rum. "Felicia" Börjar du medan du tittar ner på mig och fortsätter "Jag vet att även om vi aldrig träffats skulle jag spendera livet med att sakna dig. Du är flickan i mina drömmar, du är vackrare än en äng fylld med prästkragar. Du är blodet i mina ådror, luften i mina lugnor, insperationen till att leva. Felicia jag inser nu hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig" och så plöstligt, utan att jag hinner blinka står du böjd nedanför mig och tar tag i min hand. "Felicia, vi är för unga för att gifta oss, men jag vet att det är dig jag vill spendera mitt liv med. Flytta in hos mig och acceptera den här ringen som en del av vår framtida förlovning" Tårarna rullar nerför mina kinder och jag mimar till dig "Jag älskar dig".

Vaknar ur min dröm och ser mig om efter dig och upptäcker klänningen jag sytt sitta där jag senast lämnat den på dockan jag köpt mitt i rummet. Jag blundar och försöker få drömmen tillbaka, men förgäves allt var bara en dröm. Jag älskar dig säger jag högt som om jag trodde att du skulle höra, som om jag inom mig tror att du bara gömmer dig i rummet i någon vrå. Slår drömmar in?
Jag önskar att jag visste, jag önskar jag kunde svara att drömmar verkligen slår in. Men jag vågar inte hoppas, jag vågar inte ens hoppas att du ska älska mig av rädsla att behöva se mitt liv passera revy när jag olyckligt inser att det aldrig kommer bli vi. Kanske är det bättre att låta tiden passera och bara glömma, bara glömma att jag älskar dig så att det gör ont i hela kroppen, bara glömma och slippa alla tårar som jag spenderar med att gråta för att jag desperat tror att det ska mildra smärtan av att älska dig. Förnekelse. Att förneka för sig själv det som är självklart kommer göra en olyckligare längre fram, för en dag kommer lögnerna ifatt en. Tänk om man var sju igen, skickade lapp till den man gillade 'ska vi bli ihop? Ja, Nej, Kanske' och så var det bara för honom att fylla i. Svarade han ja, var man ihop några timmar, log och kände sig generade. Svarade han nej, accepterade man nederlaget och skickade lappen vidare till nästa killen. Allt var simpel, när förändrades det? När blev kärleken så komplicerad? Antagligen samma dag som jag själv gjorde den till något komplicerat.

Jag måste få veta hur du känner, jag måste. Oavsett vad svaret blir, måste jag få veta. Jag måste fånga dagen och få det sagt. Jag kan inte vänta på att ögonblicket bara ska komma, jag måste skapa mig mina egna ögonblick. Kommer aldrig kunna gå vidare annars.

Jag ber en tyst bön, att jag har fel. En tyst bön att jag har fel när jag tror det värsta, en bön att du är lika kär som jag. Nu är det bara tiden som får avgöra resten..