Att fånga drömmen

Kom nyss hem från en vän efter en kväll med glädje och tårar. Såg Torres skjuta Spanien till Europamästare, sedan satte vi igång "My best friends wedding" och nästan två timmar fylldes med ångest och tårar. Efter en promenad hem där alla tankarna snurrade sitter jag nu uppkrupen i min säng och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt migsjälv. Jag tänker på orden jag önskar du ville säga, orden som skulle komma från ditt hjärta. Jag tänker på skratten vi skulle kunna dela, dagarna och nätterna som vi skulle spendera tillsammans. Jag tänker på blickar när vi går hand i hand och folk stannar upp, någon sätter drickan hon nyss fått i munnen i halsen, en annan som ser åt vårt håll och totalt missar stolpen han går in i, småflickor som står och viskar att vi är perfekta för varandra. För vi är ju det. Vi är verkligen det. Du vet bara inte om det än.
Jag ligger här i min säng och minns drömmen jag drömde för runt tjugo timmar sen, drömmen då jag bjudit med dig på min bal. Jag iklädd en benvit långklänning, nedsläppt hår , blodröda läppar som brast ut i ett brett leende, då du kom och hämtade mig vid dörren, för att föra mig i häst och vagn till det vackra slottet. Drömmen då du stod på min trappa iklädd svart kostym och en stor röd ros i handen som du placerade i mitt hår. En tår rullade ner för min kind av lycka. Under middagen på slottet klingar du i glaset, reser dig upp och alla tystnar, jag håller andan, funderar på vad i hela friden du sysslar med och ser mig generat omkring medan jag tyst ber en bön att du ska sätta dig ner igen. Men då börjar dina läppar röra sig och jag glömmer plöstligt tid och rum. "Felicia" Börjar du medan du tittar ner på mig och fortsätter "Jag vet att även om vi aldrig träffats skulle jag spendera livet med att sakna dig. Du är flickan i mina drömmar, du är vackrare än en äng fylld med prästkragar. Du är blodet i mina ådror, luften i mina lugnor, insperationen till att leva. Felicia jag inser nu hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig" och så plöstligt, utan att jag hinner blinka står du böjd nedanför mig och tar tag i min hand. "Felicia, vi är för unga för att gifta oss, men jag vet att det är dig jag vill spendera mitt liv med. Flytta in hos mig och acceptera den här ringen som en del av vår framtida förlovning" Tårarna rullar nerför mina kinder och jag mimar till dig "Jag älskar dig".

Vaknar ur min dröm och ser mig om efter dig och upptäcker klänningen jag sytt sitta där jag senast lämnat den på dockan jag köpt mitt i rummet. Jag blundar och försöker få drömmen tillbaka, men förgäves allt var bara en dröm. Jag älskar dig säger jag högt som om jag trodde att du skulle höra, som om jag inom mig tror att du bara gömmer dig i rummet i någon vrå. Slår drömmar in?
Jag önskar att jag visste, jag önskar jag kunde svara att drömmar verkligen slår in. Men jag vågar inte hoppas, jag vågar inte ens hoppas att du ska älska mig av rädsla att behöva se mitt liv passera revy när jag olyckligt inser att det aldrig kommer bli vi. Kanske är det bättre att låta tiden passera och bara glömma, bara glömma att jag älskar dig så att det gör ont i hela kroppen, bara glömma och slippa alla tårar som jag spenderar med att gråta för att jag desperat tror att det ska mildra smärtan av att älska dig. Förnekelse. Att förneka för sig själv det som är självklart kommer göra en olyckligare längre fram, för en dag kommer lögnerna ifatt en. Tänk om man var sju igen, skickade lapp till den man gillade 'ska vi bli ihop? Ja, Nej, Kanske' och så var det bara för honom att fylla i. Svarade han ja, var man ihop några timmar, log och kände sig generade. Svarade han nej, accepterade man nederlaget och skickade lappen vidare till nästa killen. Allt var simpel, när förändrades det? När blev kärleken så komplicerad? Antagligen samma dag som jag själv gjorde den till något komplicerat.

Jag måste få veta hur du känner, jag måste. Oavsett vad svaret blir, måste jag få veta. Jag måste fånga dagen och få det sagt. Jag kan inte vänta på att ögonblicket bara ska komma, jag måste skapa mig mina egna ögonblick. Kommer aldrig kunna gå vidare annars.

Jag ber en tyst bön, att jag har fel. En tyst bön att jag har fel när jag tror det värsta, en bön att du är lika kär som jag. Nu är det bara tiden som får avgöra resten..


Kommentarer
Postat av: Emma

Jag gillar det, men här sitter man och hoppas på en resume av resan och så får man läsa kärlekshistorier! inte nog med det, jag har inte den blekast aning om vem denna man kan vara, och därför bli rjag sur! jag ivll veta nu feliciiaaiaaiai min sköna höna!:)

2008-06-30 @ 19:42:13
URL: http://wmma.blogg.se/
Postat av: Charlotte

Vet Emma inte vem mannen är :)?

2008-10-08 @ 13:26:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0