EnLitenFecke

För varje dag som går blir man säkrare och säkrare på att man inte vill ha barn och låta dem växa upp i en värld av idioter. När man tror att det inte kan bli värre än en kommentar på jobbet som "Ni vet Knut Arne? Jo, men visst vet ni vem han är? Grisuppfödaren?" Då tror man att slutet är nära för jorden. Då stannar världen för bråkdelen av en sekund och allt snurrar och man vaknar liggandes på golvet med huvudet mot golvet och en blödande näsa. Men man slår bort tanken och inser att personen faktiskt bor i en by som ligger gömd i de mest avlägsna gårdarna som går att hitta, när de fäller kommentarer som att de letar efter hus där de helst slipper ha grannar och bo en mil ifrån affären, för att de tycker illa om folk, då undrar man om det är för att de ska ha en hembränningsmaskin på bakgården eller strippor i källaren. Men sen inser jag att de helt enkelt är folkskygga då de fortsätter sina något briljanta meningar och man inser att de både hatar invandrare och homosexuella. Och när man går djupare in på samtalen och försöker luska ut vad som gör de så främlingsfientliga får man till svars att de hatar muslimer och alltså inte alla invandrare. Och när man sen går ännu djupare på det, så hatar de bara muslimerna som verkligen går efter sin tro och bär slöjor, och när man sedan fortsätter att förundras kommer de fram att de egentligen inte hatar dem alls, de ska bara inte komma här o förpesta vårat land. vad kloka de är, tänker jag och ler åt hur djupsinnade människor är. Men tror man på zombier och aldrig hört talas om personer som Magnus Betner älskar Opera, men aldrig sett en.. Men ska man bo kvar här hela livet för att allt känns så bra här och man inte behöver ut och se världen om man är nöjd. Då ska jag väl inte hoppa på dem, då kanske jag ska låta dem leva i sina bubblor, där de tror att muslimer är hjärndöda och att zombier är de riktiga människorna. Men iaf, när man tror att man träffat de mest skumma av människor kommer man tillbaka till skolan efter ett välförtjänt sommarlov och plöstligt ser man dem, flickorna man glömt bort där i sin lilla idyliska uppmålade bild av klassen och man tänker optimistiskt att någon under sommaren tagit sig an dessa framtida socialfall och gett dem en fond där de kan ansöka om pengar för att ha en hjälplinje de kan ringa när de tror att de har svaret på en fråga klart för sig men upptäcker att de andra i klassen vrider och vänder på sig så fort deras händer sträcks upp i luften för att de är rädda för vad som ska flyga ut ur deras munnar härnäst. Idag satte vi oss i klassrummet och alla väntade med spänning när deras händer flög upp i luften på frågan "Hur kan vi öka utbudet i din kommun för att din fritid ska bli mer meningsfull" nej, tänker jag och kniper ihop ansiktet, ge dem inte frågan, men min lärare som är så snäll och vill att alla ska få chansen speciellt om de har ett Iq på mindre än en guldfisk så måste även de få synas och höras. "Det skulle vara bra med baguetter i cafeterian". Behöver jag säga mer? Behöver jag ens förklara vad som fick mig att ramla av stolen och vakna upp i en ambulans påväg till närmasta sjukhus...