krossade blomkrukor och annan olycka..
.. ingen aning om vad jag vill ha sagt med min överskrifrt.. ingenting egentligen..
Ska börja dejta på internet, rem tipsade, verkar ju praktiskt.. sitta framför datorn, skriva lite om sig själv och slippa se karln man skriver till.. eller kvinnan, vem vet.. verkar ju praktiskt, rent av underbart.. slipper man fysisknärkontakt och man kan låtsa att man är precis den man vill vara, photoshop hjälper en att se ut som man vill också.. Ja, jag kanske skulle testa det, lite svårt att få barn genom datorn kanske.. bestämma träff på riktigt? kommer inte på frågan, photoshop hjälper bara på bild..
nej, jag får nog vara frölös..
snart är det nyår, man ska börja komma på en massa nyårslöften,
1. Banta( En klassiker, brukar hålla den första kvarten.. sen är man framme vid godisskålen igen)
2. Sluta röka (hmn, jättebra för hälsan..)
3. Börja röka (kanske borde ha det som två, svårt att sluta med ngt man inte sysslar med.)
4. Bli en bättre människa (storslaget, ohållbart.. perfekt!)
5. Inte slösa så mkt pengar (Inte mina egna iaf.. )
6. Börja gå på mina AA-möten (Missade några p.g.a några blöta veckor nu i höst..)
7. Försöka att komma på nyårslöfte till nästkommande år i god tid.
Att bli en bättre människa, det perfekta nyårslöftet, lätt genomfört.. Om man redan är helt perfekt, så.. ja, då behövs det inte så mkt mer..
Sluta röka, vet inte riktigt hur jag ska klara det, är ju så påfrestande, suget efter cigg är ju där ta mej fan hela tiden, inte blir det bättre av att man försöker tänka på annat eller förall del krossar blomkrukor.. nej, suget vill ju inte släppa. Banta, det ultimata, den där modellkroppen som jag så sött sitter och drömmer om.. de där beniga armarna, trådsmala låren, brösten som man måste leta efter med förstoringsglas. Magen, alla kvinnors dröm, den platta, nästan obefintliga MAGEN.. jag kanske ska låta bli att käka godiset nästa år iaf.
Sluta slösa pengar, måste spara på stålarna, man kan ju kanske behöva dem när man är död eller något..!
2008, jag undrar vad som händer då? Alla silikonbröst kanske exploderar och vi kommer drunka i silikon.. ja, 2008 blir nog jordens undergångs år..!
då var det över..
Nu var den här julafton över och ett helt år kvar till tomten kommer nästa gång.
Satt och funderade över det här med julklappar, en del (inga namn nämnda, så känner ni er träffade, skyll er själva) tycker det här med julklappar är fasligt roligt, önskar sig en hel hög och får dubbelt så många. Dyrt ska det vara förstås, annars kan man låta bli att ge dem något, för de är inte nöjda med mindre. Är det verkligen så mycket värt att få en parfym för några tusen, eller smycken och liknande? Själv önskade jag mig inget, vet egentligen inte varför, i en tyst protest mot julklappshysterin kanske. Jag fick presenter ändå, funderar på att handla en ny tröja på rean för pengarna jag fick och ett par skor och sedan skänka resten.. Jag har redan ett rikt liv, behöver inte mer. Jag har ett hem att bo i, en säng att vakna upp i, en familj att äta frukost med och vänner att spendera dagarna med, behöver jag något mer? Ah, en bil och några dyra parfymer kanske, eller en ja, varför inte slå på stort, en elefant jag har alltid önskat mig en alldeles egen elefant..! För er som inte förstod ironin i det där , släng er i väggen, eller stoppa ner en banan i halsen. Jag fick en bok om prinsessor i julklapp, perfekt, jag kan ligga i sängen och drömma mig bort och bli ännu mer deprimerad över att prinsen aldrig kommer hitta mig. Fast å andra sidan fick jag en ny mascara så nu kan jag flörta hejvilt !..
Tänkte på en annan sak, när jag var helt proppfull med julmat och annat som hör julen till igår.. jag gillar inte ens julmat, ändå äter jag den, grupptryck har aldrig varit något jag orkar stå emot.. Alla andra äter ju julmat, det är ju svenskt, man vill ju inte bli tagen för att vara en bortbyting, fast det är jag nog ändå, uppskattar ju inte ens julgröten. Iaf så satt jag där på min stol med skärpet uppknäpt för att få luft (bar visserligen kjol och där finns inget skärp i den vad jag vet..) och tänkte över livet, ska nämligen tillkomma ett nytillskott till släkten till våren, alltid trevligt med lite påök, skulle vara underbart att få ha ett liv växande i magen. Tänkte därför gå ut med en liten offentlig annons här på bloggen :
- Någon ensam kille som vill så ett litet frö i mig?
tror jag låter den frågan avsluta bloggen för idag.
En liten dikt..
..jag gjort..
Drömmer om döden
och dess öden
med ett rep runt min hals,
dansar jag mitt livs sista vals
blundar och låter döden föra
så musiken är det sista jag får höra
Känner doften av livet,
ska jag våga ta det sista klivet?
Sakta tonar musiken ut
och valsen tar slut
den sista doften av livet
försvann när jag tog klivet
vaknar ur min dröm
och ser mig omkring
allt är tyst och stilla
är det såhär det kommer vara,
när man ner i döden ska trilla?
- Felicia Lundqvist
aah..
Inga julklappar är ännu inhandlade, vart tog min stress vägen?
Många som undrar vad som händer efter döden, ingen vet, inte förän det är för sent..
Någon skrev att himlen verkade trevlig, men att man kanske inte kommer dit om man inte tror, om det finns en himmel efter döden, så hoppas jag att alla kommer dit !
Idag på psykologin såg vi en film om en hollänskkvinna med olika personligheter, jag läste en bok om det en gång. Ungefär på samma sätt som i boken jag läst, så hade den här kvinnan blivit våldtagen av sin pappa dagligen under en massa år, och för att slippa ta smärtan själv, så hade hon skaffat sig en massa nya människor i sitt huvud. På så sätt, kunde hon försvinna bort under tiden hennes pappa våldförde sig på henne. Tänk att leva och möta massa människor, och inte kunna vara sigsjälv, för helt plötsligt kommer det fram nya sidor som man inte känner till. Den här kvinnan berättade att när hon var ung hade hon lidit av aneroxi, och blivit inlagt på sjukhus, och på den tiden när man hade aneroxi, så blev man strängt matad med en diet och om man rörde sig ur sjukhussängen eller ville gå upp, så spände de fast en.. och den här kvinnan började skrika när hon blev fastspänd och blev satt i isoleringscell.. Nu i efterhand har hon förstått att det var för att en gång när hon var på en krog, var där några män som band fast henne och våldtog henne. Men eftersom hon iklädde sig någon annan personlighet än den hon var, mindes hon bara känslan, inte vad som hänt..
I boken jag läste begicks det en massa mord, och alla bevis pekade på tre olika kvinnor, men när man jämförde DNA från fingeravtrycken, så ledde alla till samma kvinna.. Den här kvinnan hade länge känt sig förföljd och ngn gång hade hon vaknat upp i en annan stad avklädd utan att veta hur hon hamnat där.. Hon visste inte om att hon hade en massa personligheter, hon visste inte att hon begått brotten, tekniskt sätt var det ju hon som gjort dem, men inte psykiskt..! Tänk att bli dömd för mord du begått, men inte vetat om att du gjort.. Under hypnos kunde man dock bevisa hennes oskuld..
I en annan bok jag läste en gång, så var där en tjej som funderade mycket på det här med döden, eftersom hennes syster var sjuk i cancer..Hon ställde sig en fråga, som jag tyckte var intressant.. Om man kommer till himlen när man dör, kommer man då ha samma ålder som man var då man dog, eller får man välja ålder? Hon ställde sig då den frågan, att om hennes syster, som var runt sexton, dog och fick välja ålder och kanske vill vara trettio för evigt, hur skulle de då kunna hitta varandra i himlen? Ingen på jorden hade ju fått uppleva henne som trettio. Om jag dog ikväll och fick välja min ålder i himlen, då skulle jag vilja vara femtio, en sån där mittemellan ålder.. en liten ängel med långt grått hår och skrattrynkor! Ja, så skulle jag vilja se ut!
Vilken ålder skulle du valt?
Hosta...
och annat obehag..
När man hostar så att lungorna gör ont och hela halsen blir igentäpt så man knappt kan andas, då vet man att man lever, eller det känns som om man lever iaf, eller ja.. vad känns det som egentligen? förutom obehag och ont? Fast å andra sidan det är väl bara språkligt? om jag hade betäcknat det som gör ont som något som är behagligt istället, hade det gjort mindre ont då? om jag hade sagt att det är skönt att hosta hade det fortfarande varit samma känsla jag känt, antagligen för det är ett J*kla skit.. har varit uppe hela natten o hostat, o hostat... låter ju urlöljigt att hosta så man knappt för luft.. har kanske sjungit för mkt? kan man få hosta av att sjunga?
Undra om det är varmt att dö? jag kan verkligen inte släppa det här med hur det känns att dö, pratade med en häromdagen som sa att han visste att han skulle träffa sin familjemedlem när han dog, så att han var borta kändes mer som en lång sträcka ifrån varandra än som död.. de skulle träffas i himlen igen en dag, jättefint tycker jag, verkligen..! Jag hoppas också på himlen, jag har köpt mig en förstaklassbiljett dit.. jag undrar hur mycket man ska packa med sig?
Vad tror ni händer när man dör?
orden man vill höra, men som aldrig sägs..
Staffetpinnen är min..oj, tack!
Plötsligt känner jag hur mitt hjärta slår fortare och jag blir lite skakigare än vanligt.. hur ska jag någonsin kunna nå upp till den nivån? Din nivå , johannes? .. typ aldrig, men eftersom jag fått äran att försöka, ska jag göra mitt bästa..
Idag frågade jag en killkompis, hur han skulle gjort om han skulle vilja försöka vinna mitt hjärta, kort och gott, vad han hade skrivit.. Det här är orden som man skulle vilja höra, men som aldrig sägs, orden som skulle få mitt hjärta att hoppa längdhopp, orden som skulle.. ja, som skulle få mitt hjärta. Den dag något liknande sägs till mig, oj, den dagen kommer jag tappa talförmågan..
"Felicia, ibland vill jag inte vakna på morgonen, bara för att jag drömmer om dig. Helst skulle jag bara vilja stanna i den dunkla världen drömmen erbjuder och bara få vara med dig. När drömmen försvinner och minnet av den sviktar, så är den enda anledningen att gå upp ur sängen att få prata med dig. Jag kan inte ens finnas till utan din luft i mina lungor....."
Tänk er att sitta på en strand, se solen gå ner över havet och höra de här orden viskandes i örat på en. Inte skulle man väl rest sig och gått sin väg.. Snarare böjt sig fram och kysst personen. skulle nog inte ha någon förmåga att ens försöka säga ngt liknande tillbaka, allt skulle bara bleknat i jämförelse, då är det bra att kyssas, lungt och stilla med blundande ögon.. Den dagen.. kyssen skulle betyda "glöm drömmarna darling, jag kommer stanna hos dig förevigt"
nog om det.. Jag skrev ju ett inlägg om män och kvinnor, och om vi verkligen ska bli lika, jag tycker inte det.. men tydligen så var det inte okej att tycka så, synd, för jag tänker fortsätta att hävda det! Klart att inga kvinnor ska bli förtrycka, men det ska inte män heller bli. Klart att inga kvinnor ska misshandlas, men ingen ska misshandla en man heller. Men jag gillar att män är män och att kvinnor är kvinnor.. jag kanske har missuppfattat allt det här med jämställdhetsdebatten, men jag har alltid litat på min egna instinkt och jag tänker göra det nu också.. något stämmer inte, men inte kan det väl vara jag som har fel?...
Johannes, ännu en gång, jag är så ledsen att din blogg stänger..
Jag är i sorg..
En god vän till mig har en blogg, snart måste jag säga hade.. Han har ett språk där han blandar in sarkasm och ironi på ett sätt som folk verkar ha svårt att förstå, han är som en skrivande Magnus Betner, att läsa hans blogg ger mig en hel dagsdos humor! och nu.. nu har folk ringt och klagat, och nu lägger han ner den.. Jag är i sorg.
Jag har inget att skriva idag.. mina fingrar blöder av sorg, fina fina blogg.. förstår inte..! Jag uppmanar allmänheten att lära sig ta kritik och försöka förstå ironi, för det är den bästa humorn!
Ännu en duktig bloggare har lagt ner, kanske är det menat att alla ska skriva om sina egna liv och berätta vad de har för kläder på sig.. host, riktigt roligt ju......
för att citera den här killen :
Ridå
ojoj
Kära vänner, det där med "maskulinerna" det var så mkt ironi bakom det att det kankse blev seriöst, men även om jag tycker jämställdhets debatten är överdriven och börjar gå åt fel håll, och tycker det här med feminister är ett underligt fenomen, så är jag väl inte dum heller. Men oj, vad folk verkar tro det..! to.m folk jag känner.
Till nästa del, det där med att kvinnor ska vara stolta över att de får se sitt barn växa upp, då menar jag ju självklart de kvinnor som gör valet från början att skaffa barn, jag må vara väldigt gammeldags och konservativ, men säger inte det sig själv? att om man väljer att skaffa barn, så är det för att man vill ha barn.. Inte sant? Och isf så tycker jag att kvinnor OCH män, för all del, ska ta hand om sina barn på bästa sätt, och jag tror det i de första åren är viktigt att ha barnen så nära hemmen som möjligt. Och Ja, Linnea jag är Moderat och jag tycker jobben är viktiga, men jag tror inte det finns en enda människa i världen som inte tycker BARNEN är viktigare! I det samhället jag försökte måla upp, som jag ser är på väg att växa fram (ni kan ju byta näthinna med mig, om ni har missat det jag ser, eller jag få era, för ni verkar ju blunda åt en massa, måste vara skönt..) är inte barnen längre i fokus, barnen skyms undan, det är egentligen barnen det är synd om. Barn blir inte sedda, vi ser utveckligen i skolor, där barn vill bli uppfostrade av skolan, för de missat det hemma, på arbetsplatser, där unga kommer in, då de missat att bli uppfostrade hemma och skolan kunde inte heller fixa det, klarar sig inte på arbetsmarknaden (om de ens får jobb) för de vet inte hur man ska bete sig. Och ja, jag vet hur det är med våldtäkter och likande (tro mig, jag vet nog bättre än ni tror att jag gör) och det är verkligen något fruktansvärt och vi borde skärpa straffen för det, liksom vi borde skärpa straffen för alla brott. Men det handlar inte heller om jämställdhet, det handlar om allas lika värde och det finns män också som inte blir behandlade som de borde.Så egentligen borde slutsatsen vara att alla borde bli LIBERALER, eftersom man som liberal ser till individen, och inte hör jag att ordet kön ens är inblandat där..!
Klart att man ska ha ett VAL, jag älskar val, val är viktiga, val är något som stänger en massa dörrar, men öppnar fönster..! Val ska vi alla ha, valet att gå upp på morgonen, valet att gå till skolan/jobbet, komma hem till familjen, en tom lägenhet, till krogen osv..
Jag har alltid drömt om ett liv utan familj, inga barn, ingen man, bara jag och världen, åka vart jag vill utan att ta hänsyn till någon annan, för det är ju det man slipper när man är själv, ta HÄNSYN, helt underbart ju. Fast på sista tiden har tankarna gått på helvarv, vad är egentligen ett liv utan FAMIlJ? vill jag verkligen ha ett liv utan familj.. nej, det vill jag nog inte, jag vill ta hänsyn till andra, jag vill se ett liv växa fram. jag vill, jag vill jag vill..
Det kanske bara är jag som känner att vi är tillräckligt jämställda så fort vi fått vår lika lön, som jag också tycker. Men kvoteringar te.x vem VÄLJER det? Tänk att veta att man fick ett jobb för att man var kvinna, inte för ens kompetens utan för att man var kvinna, inte skulle jag vilja ha jobbet inte.. eller som man veta att kvinnan fick det fast han som man hade bättre förutsättningar.. Helgalet. Vi är skapta man och kvinna, vi är formade olika, låt oss förbli olika!
Tack för att ni reagerar, det gillas !
Existera.
Ja, vad innebär det egentligen att existera?
Om jag har ett gem i min högra hand och visar alla runtomkring mig att jag har den i hand och sen sluter min hand, är det inte längre någon som ser gemmet, men det existerar ju fortfarande.
Så, hur vet jag då att det jag inte ser, men kanske ser med hjärtat eller tanken eller i en dröm inte existerar? Eller att människor runtomkring mig verkligen finns, jag ser dem ju inte hela tiden? Tar deras liv slut så fort jag blinkar ?
Tänker inte skriva mer om det här nu, tänkte bara väcka en tanke....
Kvinnor och män - hur lika ska vi bli egentligen?
Satt och lyssnade på ett föredrag om jämställdhet.
Som vanligt såg jag skeptiskt på saken, jag ser allt med kritik. Vad är egentligen jämställdhet? Är det att mannen ska vara där kvinnan påstås vara idag, eller ska män vara som kvinnor och kvinnor som män? Eller ska vi alla bli ett mellanting mellan allting?
Om män ska vara som kvinnor och kvinnor ska vara som män. och det ändå är kvinnor som är som kvinnor, men blir kära i män som är som kvinnor. Då skulle det ju kunna vara som att vara lesbisk? (Misstolka mig inte nu, jag har inget emot homosexuella, jag försöker bara förstå) Vad är det egentligen man vill uppnå med jämställdhet? Alla som pratar om jämställdhet, menar de då en balansgång mellan kvinnor och män?
Den största frågan jag ställer mig är om vi verkligen vill ha det JÄMSTÄLLD, klart att alla ska ha lika lön, för lika utfört arbete. Och att de mänskliga rättigheterna följs, men sen behöver väl inte allt vara lika? Eller?
Vi är skapta man och kvinna, vi är skapade med olika förutsättningar, vi ser olika ut och har olika egenskaper (som individer) Jag förstår inte pratet om att det är synd om kvinnor och att det varit synd om dem i generationer, för att de "tvingats" vara hemma och passa barn. Är det inte snarare en förmån? Kvinnan har fått uppleva den dagliga utvecklingen av ett LIV, förstår ni vad fantastiskt, att få se ett barn skapas och formas? Idag ska män och kvinnor göra karriär, familjer splittras för att man helt enkelt inte spenderar så mkt tid med varandra. Kvinnor och män i ett förhållande där karriären är viktig, är sällan hemma.. Kan inte det vara bland de största orsakerna till att barn och ungdomar begår fler brott, drogar, har sex och allt möjligt i lägre åldrar, för att de inte längre blir SEDDA?
Att barn och ungdomar har en större press på sig, för mamma har inte längre tid att vara mamma och när hon kommer hem ska hon städa och göra allt annat som behövs göras och när barnet vill bli sett är hon trött efter dagens slit och har inte tid. Är det inte snarare mannen det är synd om, han som måste gå till arbetet och har behövt göra det i alla tider, och missar stora delar av sina barns uppväxt? Jag tror jag ska starta ett nytt parti "maskulinerna" vårt enda mål ska vara att männen ska behålla sin plats och kvinnor ska förbli nedtryckta och gömda i skuggorna av männens glans..
Tänk om alla ska göra karriär, och har gjort karriär vid 35 då kommer de ha svårt att få barn, för de börjar bli gamla, och sen kanske de inte längre vill ha barn för de skulle bli svårt med jobbet och karriären då.. och alla kan ju inte göra karriär, för det finns inte så mkt arbeten.. och om det anses vara "synd om en" om man är hemma med barn eller bara jobbar deltid för att kunna vara hemma så mkt med barnen, så kanske kvinnor börjar skämmas över det om de verkligen vill.. då kommer vi inte ha några barn om några tjugo år?
En lussekatt(hund) och några pepparkakor..
Idag vaknade jag vääldigt tidigt, av en konstigt anledning, jag sover jämt så länge det går.. hm, iaf så steg jag upp och klädde mig i en vit klänning och satte ett rött band kring midjan dagen till ära.
Om det är någon av er på min skola som deltog i luciatåget, som läser det här, så vill jag bara tacka för ett helt fantastiskt luciatåg! Helt otroligt! Jättefint! och några positiva adjektiv till..!
Den kristna-skolgruppen på min skola, hade satt upp lappar över det här med varför vi friar lucia. Visste ni att Lucia var en ung kvinna som föddes i en välbergad familj på Sicilien? Hon trodde på Gud och var kristen och hade ingått ett kyskhetslöfte med Gud och skulle därmed förbli oskuld och ogift. Trots det beslutet hade hennes mamma andra planer för henne, hon och Lucias fader hade bestämt att Lucia skulle gifta sig med en man de hade utsett åt henne, Lucia bad sin mamma att få slippa, men hennes mamma ville inte förstå henne. Så Lucia började be, hon bad för att hon skulle slippa gifta sig och för att Gud skulle vägleda hennes mamma att låta Lucia förbli ogift. Hennes mamma hade insjuknat i en svår sjukdom och Lucias böner fick henne frisk. Då började Lucias mamma förstå att hennes dotter hade rätt och hon gick med på att flickan skulle slippa gifta sig. Detta gladde Lucia, men inte hennes trolovade, han var rasande och berättade för Kejsaren att Lucia var kristen (vilket på den tiden var olagligt) Man bestämde att Lucia skulle låta brännas på bål..! Hon ikläddes ett nattlinne och sattes på en pelar, så som den scenen i Ringaren i notredame när zigenerskan ska brännas på bål. Lucia bad då Gud om hjälp och för att han skulle visa omgivningen att de hon trodde på existerade.. Så varje gång de försökte tända elden så blåstes den ut, gång på gång.. Gud hade räddat Lucia, och Lucia ville möta honom. En man går fram till Lucia efter att man försökt tända eld på bålen flera gånger och sticker ett svärd i halsen på henne. Lucia går till himlen som en segrare!
De röda banden man bär på lucia, symboliserar hennes blod, ljusen bålet som aldrig tändes och de vita hennes renhet!
När man tänker på allt det här blir Luciadagen så grymt mkt starkare att uppleva! Alla tärnor och stjärngossar som sjunger och hedrar henne. Mörkret som får se ljus, åh, den mysiga känslan, man sitter och tittar på , tårarna brinner i ögonen för att allt är så vackert och håren reser sig på armarna när den vackra Lucian klämmer i på de höga tonerna. Allt är så stämningsfullt..!
Man bara måste älskar Luciafirandet!
En liten tanke, bortsett från allt det här.. Varför döper man barn redan som små? Är inte kristendomen och tron något man själv ska uppleva och ta till sig och framförallt tro på? Jag fyller snart arton..Och blir myndig vilket betyder att jag ska ta emot Den Helige Ande ännu en gång. JAg har bestämt mig för att vuxendöpa mig, jag ska döpa mig, för att jag tror- inte för bara vara döpt !
.....
en tanke..
Tänk om jag en dag vaknade och var havande med ett barn, jag visste inte hur det gått till (Missförstå mig inte nu, jag VET hur barn blir till..) eftersom jag inte haft ngn intim kroppskontakt med någon.. Så jag spenderade en lång stund med att funderar hur det gått till, jag skulle gjort test på test för att verkligen försäkra mig om att jag var havande.. och så steg en ängel ner från himlen, talade till mig åt Gud och berättade att barnet var placerat i min mage för att jag skulle ge liv åt en pojke som skulle dö och uppstå för människans synder.. wow, tänk er vilken chock! Hur hade man tacklat det? För er som kan er historia, förstår ni säkerligen att det är Maria jag relaterar till. Tanken slog mig igår, tänk vilken stark kvinna hon måste varit, somliga kanske påstår att hon var smått galen, men jag känner sådan kärlek till den här kvinna, barnet, hon hade ju knappt fått bröst. Denna lilla kvinna som gav liv åt Sonen som så många kristna tillber och har tillbett i generationer..! Om jag varit Maria, hur hade jag tagit det? Hade jag tagit mitt liv, skadat mig själv för att slippa föda fram barnet? Hade jag rymt min väg? Tänk om man varit henne, inte så gammal, knappt sett världen, men tillfrågade att ge liv åt Guds son.. Hade jag gjort det? ah, kanske. Hade jag varit rädd? Absolut. Tänk att vara orörd, och få ett barn placerat i magen., ingen hade trott dig. jag menar orörd=gravid? det går ju emot allt...Hur tacklar man att ett helt samhälle mister tilltro till en? Att den man som man ska gifta sig med, vill gå ifrån en, inte ens han litar på dig? Att vara den enda som vet att man talar sanning? Men Gud vet också och kanske överlever man det, med vetskapen om det.
Tänk så stolt Maria måste ha varit över Jesus och allt han gjorde. Tänk så smärtad hon måste ha varit när han dog och så upprymd hon måste ha känt sig när han uppstod.
Hur många mammor som mist sina söner, skulle inte önska att de uppstod, Den här kvinnan fick känna på det.
Maria.. Maria.. Wow, vilken kvinna.. !
Ja, på återseende!
En himmel, en jord och ett folk..
Frågan är om man verkligen vill ha evigt liv. Vill man verkligen bara leva och leva, i all oändlighet? kanske, om man tror att man bara löses upp till att bli ingenting alls när man dör, så borde ju tanken vara lockande.
Skrev med en igår som sa att jag skulle strunta i att grubbla på döden och leva. visst, man kanske bara ska leva. Men om man inte vet vad man lever för, eller har en anledning, vad är då meningen med att leva? Förstår ni vad jag menar, frågan återkommer ju hela tiden. En annan sa att man inte behöver välja livet som anledning, man kunde välja kärlek. Men väljer man kärlek har man automatiskt valt liv. (eller för all del, att leva.)
Att inte leva-=ingen kärlek. Ha kärlek = att leva.
Idag har jag funderat en del på det här med att vara ateist. Det betyder väl att välja att inte tro, eller snarare att tro på att inte tro. Men då har man ju ändå en tro? Man tror ju på att inte tro. Eller naturvetare, som tror sig "veta" allting, hur kan man veta att de som de vet, är mer sanningen än de jag vet, igenom Gud? Jag förstår inte, hur kan man bevisa allt med forskning och undersökning och säga att man inte tror? Om man inte tror på undersökningar och forskning så är det ju inte vetande, alltså inte sant.. En naturvetare kan ju inte bevisa för mig att BigBang skapade jorden, eftersom jag inte tror på BigBang, lika lite som jag inte kan förklara för en naturvetare att det var Gud? Vad är då egentligen bevis, går det att ta på? finns det? Är det inte bara ngt språkligt när allt kommer omkring, eller helt enkelt övertygelser. Om 6x6= 36 för det helt enkelt ska vara så, man får lära sig det, men jag har lärt mig att 6x6=45 men det betyder ändå samma sak, då kan jag ju inte få fel för det? För om 45 för mig är samma sak som 36 för dig, kan ju svaret lika gärna vara 45. Slutsatsen av det borde innebära att mattematik är ett inlärt språk, det skulle kunna gå att möbelera om så att svaret blev 45.. inte för att jag skulle orka sitta och hålla på med det.. kanske därför som det inte heller är så många(om ens ngn, förutom jag) som opponerar sig emot matematik. Så, om jag har upplevt "bevis" för att Gud finns, så finns ju Gud för mig, även om jag aldrig skulle kunna bevisa det för alla människor, för att om man redan bestämt sig för att Gud inte finns, så kommer man inte ens upptäcka "bevisen" om de så blev upptryckta i huvudet på en. Eller vad säger du, ateisten?..
Gjorde ett arbete på psykologin idag, om könsroller, fick mig att tänka på fortplantning, somliga är ju övertygade om att man bara är här för att fortplanta sig, och för att föra generationen vidare, och ibland brukar jag säga att jag inte vill ha barn och då blir folk helt till sig, men lilla gumman då, tänk på ditt släktnamn (ha, det för ju ändå inte jag som TJEJ vidare..) då skulle inte en kvinna som var ofruktbar eller en man som var steril ha en mening med livet? Ingen mening , inget liv? eller..
Ja, jag tror jag får sova på saken.. På återseende kära vänner!
9 timmar och 11 minuter i dödsriket..
Jag undrar vad som hände med min kropp igår, om den försvann, nej, den har jag kvar jag fick bara en ny själ..
Och nu varndrar jag omkring, bland samma människor som förut, men ser världen på ett annat sätt.
Folk är inte mer annorlunda nu från förut, men någonting har hänt, smärtan när jag dog, den kom aldrig och inte heller var det som en orgasm, det var helt enkelt bara så att jag vaknade imorse och kände mig helt ny. Pånyttfödd helt enkelt..!
Igår, bara en stund innan det hände, berättade jag för så många som möjligt av dem jag känner kärlek till, hur mkt jag tycker om dem. Jag kände att om det är nu det ska ske, så ska ingen få sitta och undra om jag brytt mig om dem.
Jag såg ljuset, det var ett enda stort luciatåg, med vackra tärnor i alla åldrar, människor log och var glada och fyllda med hopp.. Ja, så var det, sekunderna innan jag gick in i dödsriket..
Jag undrar hur länge jag stannar här...
8 timmar och 58 minuter kvar..
.. och hittills inget gjort av värde.
Om ngn timme ska jag ut och sprida glädje genom luciasång.
Satt och funderade igen över det här med döden, folk kanske börjar tro att jag är smått galen eller jättesjuk och vem vet, det är jag kanske?
Men jag tänker såhär, om det nu skulle vara såhär att jag faktiskt skulle dö, och inte fått uppleva allt jag vill uppleva, eller om jag inte fått tillfälle att berätta för de jag älskar att jag älskar dem.. eller om jag inte hunnit be folk om ursäkt som jag sårat. Kommer folk då att minnas mig som någon dålig person, eller kommer jag helt enkelt bli bortglömd?
Tänk om jag slutar existera och ingen kommer någonsin att komma ihåg att jag funnits till. inte för att det spelar någon roll egentligen. Men då skulle ju allt jag gör vara meningslöst, om det ändå skulle glömmas bort.. ?
Tänk om livet tog slut här och nu, jag försvann.. vips, borta.. men sen kom tillbaka några år senare, skulle folk prata om mig då, om jag sa "Felicia, vad var det för en?" skulle svaret då bli ingenaning, för ingen skulle veta, för ingen visste att jag funnits till.. Tänk om hela livet är en illusion som jag själv skapar mig i tanken, tänk om.. tänk!
8 timmar och 30 minuter kvar..
bloggberoende? eller bara allmänt tankspridd..
Om det här är min sista dag i livet, så har jag 11 timmar och 14 minuter kvar att leva.
Hur fördelar man tiden, kan man fördela tiden..?
Först kommer tanken fram i huvudet, hur skulle jag dö? Jag har alltid trott att jag ska dö i en bilolycka, tänk om jag bara går ut ikväll på en promenad och korsar vägen, och ja, dör..
Tanken på att dö skrämmer mig inte, men tanken på att inte ha hunnit med allt som jag vill göra skrämmer mig.
Jag vill ju volontärsjobba i Elfenbenskusten, jag vill skriva en bok, jag vill uppleva kärlek, jag vill.. jag vill. jag vill...
Tänk att bara dö och aldrig få uppleva allt det som jag vill uppnå? Tänk om jag bara gör det jag är förpliktigad till att göra, det vill säga gå i skolan, för att få ett bra jobb, och tjäna pengar, skaffa barn .. och så, ja, så dör jag ikväll klockan tolv och inget av det jag vill gick i uppfyllelse. tänk om jag verkligen gör allt för att få de bästa betygen, de bästa jobbet, men till ingen nytta. för vad har mina ambitioner för nytta om jag aldrig får bruka dem? kanske skulle man bara rymma ifrån allt den här sista dagen i livet, kanske skulle man bara slänga skolböckerna i papperskorgen och springa ut genom de stora portarna till skolan och vara fri, fri att göra så mkt som möjligt för att fördela min tid rätt.. innan klockan tolv. Men jag kommer ju aldrig att vara fri, kommer jag? Nej, jag kommer ju alltid vara fast i en tidskapsel. tiden kommer ju alltid att vara mitt fängelse, tiden kommer alltid vara mitt straff, tiden kommer bli min död.
Jag får återkomma.. om jag har tid..för nu börjar nästa lektion
Morgon, middag,kväll. Vad är meningen med allt?
Sitter i klassrummet och jobbar, ambitiöst..
Satt och funderade lite över en dröm jag hade natt.. drömde att jag sov.
Lite som i mitt första inlägg, tänk om jag dog i natt och vaknade upp nu och började leva?
Tänk om jag dött flera gånger? tänk om livet vore som en tecknad film, där varje steg jag tar är en ny teckning, att jag byts ut hela tiden?
När man sitter i sitt klassrum och ska göra ett arbete som man verkligen inte ser fram emot, då önskar man att man bara kunde lägga sig ner och sova..
Jag är inte rädd för att dö.. tror jag. Men tänk om allt bara blir svart när man dör? Då är jag rädd.
Emma & jag satt och pratade om livet igår, eller inte livet, motsatsen, döden. Tänk om själva känslan när man går in i dödsriket är som en orgasm? Alltså att man kommer åt en punkt där man upplever en riktigt skön känsla, då hela kroppen bara skriker och stönar.. eller inte. Men skulle det inte isf vara skönt att dö? Eller tänk om själen dör en liten bit varje gång man får orgasm, eller iaf som att själen upplever hur det skulle vara?
Tänk om detta skulle vara min sista dag i livet, vad skulle jag ägna den åt?
När jag vaknade imorse skulle jag tagit bussen precis som vanligt, men jag skulle hoppat av vid stationen och gått hem till en flicka, som jag tycker väldigt mkt om, ja, hon är den bästa vännen jag har. Henne skulle jag spendera min förmiddag med, på eftermiddagen skulle jag sökt kärleken, eller kanske inte sökt.. åh, herregud! Tänk om jag skulle dö idag och aldrig fått uppleva kärlek? plöstligt känner jag ångest.. Eller tänk om jag upplevt den äkta kärleken, men inte varit medveten om det?.. Eftermiddagen skulle jag nog spenderat med min familj.. och kvällen skulle jag spenderat i bön..!
Om jag dog idag, skulle jag dö som en lycklig kvinna? antagligen.
Tänk om jag redan är död?
Kanske får jag svaret idag?
Jaha, då var man bloggare..
Det är inte varje dag, wow, det är ju jättestort. Kändes som om en blixt slog genom kroppen och jag känner mig helt kallsvettig.. wow, jag är inte blogg-oskuld längre..! Oj, det häftigaste är att den här gången så får man berätta för en hel cybervärld om hur det var.. och jag var jättenervös i början, wow, inledningen var väldigt skakigt, när fingrarna började söka sig överallt på tagentbordet, ja, då släppte nervositeten och övergick i en njutning som kittlade i hela kroppen..
Hela kroppen pumpar, och jag vill bara fortsätta skriva, och känna fingrarna överallt..
Efter en och en halv liter Julmust, en chokladkaka och lite chips..
Har funderat länge på det här med att skaffa egen blogg.. Först och främst måste man ju ha ngt vettigt att säga, och för det andra så ska man ju helst få folk att verkligen LÄSA det man skriver.
Så, då började jag spåna på vad min blogg skulle handla om, kanske om vad jag har för kläder på mig.. nej, känns så Ebba von Sydow- aktigt, och henne skulle jag inte vilja jämföra mig med. Killar då? Nja, finns så många fjortisar här på Internet som redan gör det. Politik då? Nja.. tråkigt! Mitt liv? "Felicias blogg om livet i småstan".. Vad menar jag med "liv" egentligen?
Jag har funderat länge över meningen med livet, varför man existerar, eller framförallt, OM vi överhuvudtaget existerar. Allt kanske bara är en illusion? Jag menar, vad är det som säger att allt jag upplever verkligen händer? Tänk om jag ligger sovandes någonstans och drömmer att jag sitter här framför min dator och skriver det jag nu skriver..
Tänk om allt jag upplever och gör, styrs av någon annan? Tänk om det jag upplever som Jorden kanske är en annan planets småflickors dockhus, där de flyttar omkring på mig, med hjälp av små osynliga trådar, medan universums alla stjärnor är en stor publik som sitter och skrattar över hur patetisk jag är.
Kanske?
Men undra då vad som händer när jag dör.. sitter alla dessa stjärnor till publik och gråter då? Eller vaknar jag ur en djup sömn och börjar "leva"? Eller kommer jag till himlen och får möta en massa andra människor som en gång vandrat på samma jord som jag..? Jag kanske slutar existera helt och bara slutar vara.. Men kan man verkligen sluta vara?
Eller tänk om allt som finns runtomkring mig bara är språkligt, att allt bara existerar i språket, tanken, och inte på "riktigt". Men vad menar jag med på riktigt då? Uppenbarligen ingenting..
När man pratar om döden, dyker alla dessa frågor upp, vad händer när man dör? Jag tror och hoppas att man kommer till himlen och blir mottagen med öppna armar av Gud, för jag vet att han finns här omkring mig, att han älskar varje steg jag tar och att han har en plan för mig och mitt liv..
Men visst tvivlar jag, ibland känner jag som jag skrivit här ovan, ibland känns det som om det här livet är för verkligt för att kännas riktigt..
Varför ryks somliga ifrån oss i tidig ålder, medan andra lever jätte länge?
Innan jag kom till tro, så var mitt liv som en enda lång svajig bro, ni vet en sådan gjord av träplankor, mellan två jättehöga berg. När jag vandrade genom livet, så var det som att springa över den där bron, medan plankorna bakom mig raserades, och man vågade verkligen inte titta ner eller stanna upp, nej, det handlade bara om att komma framåt, så snabbt som möjligt. Med en rädsla av att inte vara tillräckligt snabb och falla ner i ingenting.. eller i alla fall trilla ner i en djup avgrund och med jättelångt till marken, och när man väl kommit ner till avgrunden hörs bara ett enda stort eko av att huvudet slår mot marken och sedan blir allt helt tyst. Innan jag kom till tro var livet ganska meningslöst och allt handlade bara om sex, killar, smink och allt annat ytligt. Jag såg inte så stor mening i något alls, och att stanna upp och fråga mig själv varför jag var på ett vist sätt, eller varför jag överhuvudtaget fanns till, kom aldrig på tal!
Men så mötte jag en flicka som visade mig till kyrkan, och jag har inte ångrat mig en dag att jag kom dit. Det har gett mig så sjukt mkt glädje och så mkt kärlek och jag har funnit EN mening med att finnas till.
Mitt liv känns inte längre som en svajig bro, utan snarare som en betongbro, med en Gud som står i slutet med öppna armar för att mottaga mig!
Ja, jag kände att mitt första inlägg blev.. ja.. det blev.
