EnLitenFecke

Har funderat länge på det här med att skaffa egen blogg.. Först och främst måste man ju ha ngt vettigt att säga, och för det andra så ska man ju helst få folk att verkligen LÄSA det man skriver.

Så, då började jag spåna på vad min blogg skulle handla om, kanske om vad jag har för kläder på mig.. nej, känns så Ebba von Sydow- aktigt, och henne skulle jag inte vilja jämföra mig med. Killar då? Nja, finns så många fjortisar här på Internet som redan gör det. Politik då? Nja.. tråkigt! Mitt liv? "Felicias blogg om livet i småstan"..  Vad menar jag med "liv" egentligen?

Jag har funderat länge över meningen med livet, varför man existerar, eller framförallt, OM vi överhuvudtaget existerar. Allt kanske bara är en illusion? Jag menar, vad är det som säger att allt jag upplever verkligen händer? Tänk om jag ligger sovandes någonstans och drömmer att jag sitter här framför min dator och skriver det jag nu skriver..

Tänk om allt jag upplever och gör, styrs av någon annan? Tänk om det jag upplever som Jorden kanske är en annan planets småflickors dockhus, där de flyttar omkring på mig, med hjälp av små osynliga trådar, medan universums alla stjärnor är en stor publik som sitter och skrattar över hur patetisk jag är.

Kanske?

Men undra då vad som händer när jag dör.. sitter alla dessa stjärnor till publik och gråter då? Eller vaknar jag ur en djup sömn och börjar "leva"? Eller kommer jag till himlen och får möta en massa andra människor som en gång vandrat på samma jord som jag..? Jag kanske slutar existera helt och bara slutar vara.. Men kan man verkligen sluta vara?

Eller tänk om allt som finns runtomkring mig bara är språkligt, att allt bara existerar i språket, tanken, och inte på "riktigt". Men vad menar jag med på riktigt då? Uppenbarligen ingenting..

När man pratar om döden, dyker alla dessa frågor upp, vad händer när man dör? Jag tror och hoppas att man kommer till himlen och blir mottagen med öppna armar av Gud, för jag vet att han finns här omkring mig, att han älskar varje steg jag tar och att han har en plan för mig och mitt liv..

Men visst tvivlar jag, ibland känner jag som jag skrivit här ovan, ibland känns det som om det här livet är för verkligt för att kännas riktigt..

Varför ryks somliga ifrån oss i tidig ålder, medan andra lever jätte länge?

Innan jag kom till tro, så var mitt liv som en enda lång svajig bro, ni vet en sådan gjord av träplankor, mellan två jättehöga berg. När jag vandrade genom livet, så var det som att springa över den där bron, medan plankorna bakom mig raserades, och man vågade verkligen inte titta ner eller stanna upp, nej, det handlade bara om att komma framåt, så snabbt som möjligt. Med en rädsla av att inte vara tillräckligt snabb och falla ner i ingenting.. eller i alla fall trilla ner i en djup avgrund och med jättelångt till marken, och när man väl kommit ner till avgrunden hörs bara ett enda stort eko av att huvudet slår mot marken och sedan blir allt helt tyst. Innan jag kom till tro var livet ganska meningslöst och allt handlade bara om sex, killar, smink och allt annat ytligt. Jag såg inte så stor mening i något alls, och att stanna upp och fråga mig själv varför jag var på ett vist sätt, eller varför jag överhuvudtaget fanns till, kom aldrig på tal!

Men så mötte jag en flicka som visade mig till kyrkan, och jag har inte ångrat mig en dag att jag kom dit. Det har gett mig så sjukt mkt glädje och så mkt kärlek och jag har funnit EN mening med att finnas till.

Mitt liv känns inte längre som en svajig bro, utan snarare som en betongbro, med en Gud som står i slutet med öppna armar för att mottaga mig!