EnLitenFecke

Ja, vad innebär det egentligen att existera?

Om jag har ett gem i min högra hand och visar alla runtomkring mig att jag har den i hand och sen sluter min hand, är det inte längre någon som ser gemmet, men det existerar ju fortfarande.

Så, hur vet jag då att det jag inte ser, men kanske ser med hjärtat eller tanken eller i en dröm inte existerar? Eller att människor runtomkring mig verkligen finns, jag ser dem ju inte hela tiden? Tar deras liv slut så fort jag blinkar ?

Tänker inte skriva mer om det här nu, tänkte bara väcka en tanke....

Satt och lyssnade på ett föredrag om jämställdhet.
Som vanligt såg jag skeptiskt på saken, jag ser allt med kritik. Vad är egentligen jämställdhet? Är det att mannen ska vara där kvinnan påstås vara idag, eller ska män vara som kvinnor och kvinnor som män? Eller ska vi alla bli ett mellanting mellan allting?

Om män ska vara som kvinnor och kvinnor ska vara som män. och det ändå är kvinnor som är som kvinnor, men blir kära i män som är som kvinnor. Då skulle det ju kunna vara som att vara lesbisk? (Misstolka mig inte nu, jag har inget emot homosexuella, jag försöker bara förstå) Vad är det egentligen man vill uppnå med jämställdhet? Alla som pratar om jämställdhet, menar de då en balansgång mellan kvinnor och män?
Den största frågan jag ställer mig är om vi verkligen vill ha det JÄMSTÄLLD, klart att alla ska ha lika lön, för lika utfört arbete. Och att de mänskliga rättigheterna följs, men sen behöver väl inte allt vara lika? Eller?
Vi är skapta man och kvinna, vi är skapade med olika förutsättningar, vi ser olika ut och har olika egenskaper (som individer) Jag förstår inte pratet om att det är synd om kvinnor och att det varit synd om dem i generationer, för att de "tvingats" vara hemma och passa barn. Är det inte snarare en förmån? Kvinnan har fått uppleva den dagliga utvecklingen av ett LIV, förstår ni vad fantastiskt, att få se ett barn skapas och formas? Idag ska män och kvinnor göra karriär, familjer splittras för att man helt enkelt inte spenderar så mkt tid med varandra. Kvinnor och män i ett förhållande där karriären är viktig, är sällan hemma.. Kan inte det vara bland de största orsakerna till att barn och ungdomar begår fler brott, drogar, har sex och allt möjligt i lägre åldrar, för att de inte längre blir SEDDA?
Att barn och ungdomar har en större press på sig, för mamma har inte längre tid att vara mamma och när hon kommer hem ska hon städa och göra allt annat som behövs göras och när barnet vill bli sett är hon trött efter dagens slit och har inte tid. Är det inte snarare mannen det är synd om, han som måste gå till arbetet och har behövt göra det i alla tider, och missar stora delar av sina barns uppväxt? Jag tror jag ska starta ett nytt parti "maskulinerna" vårt enda mål ska vara att männen ska behålla sin plats och kvinnor ska förbli nedtryckta och gömda i skuggorna av männens glans..

Tänk om alla ska göra karriär, och har gjort karriär vid 35 då kommer de ha svårt att få barn, för de börjar bli gamla, och sen kanske de inte längre vill ha barn för de skulle bli svårt med jobbet och karriären då.. och alla kan ju inte göra karriär, för det finns inte så mkt arbeten.. och om det anses vara "synd om en" om man är hemma med barn eller bara jobbar deltid för att kunna vara hemma så mkt med barnen, så kanske kvinnor börjar skämmas över det om de verkligen vill.. då kommer vi inte ha några barn om några tjugo år? 

Idag vaknade jag vääldigt tidigt, av en konstigt anledning, jag sover jämt så länge det går.. hm, iaf så steg jag upp och klädde mig i en vit klänning och satte ett rött band kring midjan dagen till ära.

Om det är någon av er på min skola som deltog i luciatåget, som läser det här, så vill jag bara tacka för ett helt fantastiskt luciatåg! Helt otroligt! Jättefint! och några positiva adjektiv till..!

Den kristna-skolgruppen på min skola, hade satt upp lappar över det här med varför vi friar lucia. Visste ni att Lucia var en ung kvinna som föddes i en välbergad familj på Sicilien? Hon trodde på Gud och var kristen och hade ingått ett kyskhetslöfte med Gud och skulle därmed förbli oskuld och ogift. Trots det beslutet hade hennes mamma andra planer för henne, hon och Lucias fader hade bestämt att Lucia skulle gifta sig med en man de hade utsett åt henne, Lucia bad sin mamma att få slippa, men hennes mamma ville inte förstå henne. Så Lucia började be, hon bad för att hon skulle slippa gifta sig och för att Gud skulle vägleda hennes mamma att låta Lucia förbli ogift. Hennes mamma hade insjuknat i en svår sjukdom och Lucias böner fick henne frisk. Då började Lucias mamma förstå att hennes dotter hade rätt och hon gick med på att flickan skulle slippa gifta sig. Detta gladde Lucia, men inte hennes trolovade, han var rasande och berättade för Kejsaren att Lucia var kristen (vilket på den tiden var olagligt) Man bestämde att Lucia skulle låta brännas på bål..! Hon ikläddes ett nattlinne och sattes på en pelar, så som den scenen i Ringaren i notredame när zigenerskan ska brännas på bål. Lucia bad då Gud om hjälp och för att han skulle visa omgivningen att de hon trodde på existerade.. Så varje gång de försökte tända elden så blåstes den ut, gång på gång.. Gud hade räddat Lucia, och Lucia ville möta honom. En man går fram till Lucia efter att man försökt tända eld på bålen flera gånger och sticker ett svärd i halsen på henne. Lucia går till himlen som en segrare!
De röda banden man bär på lucia, symboliserar hennes blod, ljusen bålet som aldrig tändes och de vita hennes renhet!

När man tänker på allt det här blir Luciadagen så grymt mkt starkare att uppleva! Alla tärnor och stjärngossar som sjunger och hedrar henne. Mörkret som får se ljus, åh, den mysiga känslan, man sitter och tittar på , tårarna brinner i ögonen för att allt är så vackert och håren reser sig på armarna när den vackra Lucian klämmer i på de höga tonerna. Allt är så stämningsfullt..!

Man bara måste älskar Luciafirandet!

En liten tanke, bortsett från allt det här.. Varför döper man barn redan som små? Är inte kristendomen och tron något man själv ska uppleva och ta till sig och framförallt tro på? Jag fyller snart arton..Och blir myndig vilket betyder att jag ska ta emot Den Helige Ande ännu en gång. JAg har bestämt mig för att vuxendöpa mig, jag ska döpa mig, för att jag tror- inte för bara vara döpt !

.....

.. och hittills inget gjort av värde.

Om ngn timme ska jag ut och sprida glädje genom luciasång.

Satt och funderade igen över det här med döden, folk kanske börjar tro att jag är smått galen eller jättesjuk och vem vet, det är jag kanske?

Men jag tänker såhär, om det nu skulle vara såhär att jag faktiskt skulle dö, och inte fått uppleva allt jag vill uppleva, eller om jag inte fått tillfälle att berätta för de jag älskar att jag älskar dem.. eller om jag inte hunnit be folk om ursäkt som jag sårat. Kommer folk då att minnas mig som någon dålig person, eller kommer jag helt enkelt bli bortglömd?

Tänk om jag slutar existera och ingen kommer någonsin att komma ihåg att jag funnits till. inte för att det spelar någon roll egentligen. Men då skulle ju allt jag gör vara meningslöst, om det ändå skulle glömmas bort.. ?

Tänk om livet tog slut här och nu, jag försvann.. vips, borta.. men sen kom tillbaka några år senare, skulle folk prata om mig då, om jag sa "Felicia, vad var det för en?" skulle svaret då bli ingenaning, för ingen skulle veta, för ingen visste att jag funnits till.. Tänk om hela livet är en illusion som jag själv skapar mig i tanken, tänk om.. tänk!

8 timmar och 30 minuter kvar..

Sitter i klassrummet och jobbar, ambitiöst..

Satt och funderade lite över en dröm jag hade natt.. drömde att jag sov.

Lite som i mitt första inlägg, tänk om jag dog i natt och vaknade upp nu och började leva?
Tänk om jag dött flera gånger? tänk om livet vore som en tecknad film, där varje steg jag tar är en ny teckning, att jag byts ut hela tiden?

När man sitter i sitt klassrum och ska göra ett arbete som man verkligen inte ser fram emot, då önskar man att man bara kunde lägga sig ner och sova..

Jag är inte rädd för att dö.. tror jag. Men tänk om allt bara blir svart när man dör? Då är jag rädd.

Emma & jag satt och pratade om livet igår, eller inte livet, motsatsen, döden. Tänk om själva känslan när man går in i dödsriket är som en orgasm? Alltså att man kommer åt en punkt där man upplever en riktigt skön känsla, då hela kroppen bara skriker och stönar.. eller inte. Men skulle det inte isf vara skönt att dö? Eller tänk om själen dör en liten bit varje gång man får orgasm, eller iaf som att själen upplever hur det skulle vara?


Tänk om detta skulle vara min sista dag i livet, vad skulle jag ägna den åt? 
När jag vaknade imorse skulle jag tagit bussen precis som vanligt, men jag skulle hoppat av vid stationen och gått hem till en flicka, som jag tycker väldigt mkt om, ja, hon är den bästa vännen jag har. Henne skulle jag spendera min förmiddag med, på eftermiddagen skulle jag sökt kärleken, eller kanske inte sökt.. åh, herregud! Tänk om jag skulle dö idag och aldrig fått uppleva kärlek? plöstligt känner jag ångest.. Eller tänk om jag upplevt den äkta kärleken, men inte varit medveten om det?.. Eftermiddagen skulle jag nog spenderat med min familj.. och kvällen skulle jag spenderat i bön..!

Om jag dog idag, skulle jag dö som en lycklig kvinna? antagligen.


Tänk om jag redan är död?

Kanske får jag svaret idag?

Har funderat länge på det här med att skaffa egen blogg.. Först och främst måste man ju ha ngt vettigt att säga, och för det andra så ska man ju helst få folk att verkligen LÄSA det man skriver.

Så, då började jag spåna på vad min blogg skulle handla om, kanske om vad jag har för kläder på mig.. nej, känns så Ebba von Sydow- aktigt, och henne skulle jag inte vilja jämföra mig med. Killar då? Nja, finns så många fjortisar här på Internet som redan gör det. Politik då? Nja.. tråkigt! Mitt liv? "Felicias blogg om livet i småstan"..  Vad menar jag med "liv" egentligen?

Jag har funderat länge över meningen med livet, varför man existerar, eller framförallt, OM vi överhuvudtaget existerar. Allt kanske bara är en illusion? Jag menar, vad är det som säger att allt jag upplever verkligen händer? Tänk om jag ligger sovandes någonstans och drömmer att jag sitter här framför min dator och skriver det jag nu skriver..

Tänk om allt jag upplever och gör, styrs av någon annan? Tänk om det jag upplever som Jorden kanske är en annan planets småflickors dockhus, där de flyttar omkring på mig, med hjälp av små osynliga trådar, medan universums alla stjärnor är en stor publik som sitter och skrattar över hur patetisk jag är.

Kanske?

Men undra då vad som händer när jag dör.. sitter alla dessa stjärnor till publik och gråter då? Eller vaknar jag ur en djup sömn och börjar "leva"? Eller kommer jag till himlen och får möta en massa andra människor som en gång vandrat på samma jord som jag..? Jag kanske slutar existera helt och bara slutar vara.. Men kan man verkligen sluta vara?

Eller tänk om allt som finns runtomkring mig bara är språkligt, att allt bara existerar i språket, tanken, och inte på "riktigt". Men vad menar jag med på riktigt då? Uppenbarligen ingenting..

När man pratar om döden, dyker alla dessa frågor upp, vad händer när man dör? Jag tror och hoppas att man kommer till himlen och blir mottagen med öppna armar av Gud, för jag vet att han finns här omkring mig, att han älskar varje steg jag tar och att han har en plan för mig och mitt liv..

Men visst tvivlar jag, ibland känner jag som jag skrivit här ovan, ibland känns det som om det här livet är för verkligt för att kännas riktigt..

Varför ryks somliga ifrån oss i tidig ålder, medan andra lever jätte länge?

Innan jag kom till tro, så var mitt liv som en enda lång svajig bro, ni vet en sådan gjord av träplankor, mellan två jättehöga berg. När jag vandrade genom livet, så var det som att springa över den där bron, medan plankorna bakom mig raserades, och man vågade verkligen inte titta ner eller stanna upp, nej, det handlade bara om att komma framåt, så snabbt som möjligt. Med en rädsla av att inte vara tillräckligt snabb och falla ner i ingenting.. eller i alla fall trilla ner i en djup avgrund och med jättelångt till marken, och när man väl kommit ner till avgrunden hörs bara ett enda stort eko av att huvudet slår mot marken och sedan blir allt helt tyst. Innan jag kom till tro var livet ganska meningslöst och allt handlade bara om sex, killar, smink och allt annat ytligt. Jag såg inte så stor mening i något alls, och att stanna upp och fråga mig själv varför jag var på ett vist sätt, eller varför jag överhuvudtaget fanns till, kom aldrig på tal!

Men så mötte jag en flicka som visade mig till kyrkan, och jag har inte ångrat mig en dag att jag kom dit. Det har gett mig så sjukt mkt glädje och så mkt kärlek och jag har funnit EN mening med att finnas till.

Mitt liv känns inte längre som en svajig bro, utan snarare som en betongbro, med en Gud som står i slutet med öppna armar för att mottaga mig!