en dag som alla andra..
Med rosiga kinder o trötta ögon sätter jag mig som vanligt framför datorn, det är liten av en tradition, inte en dag utan min dator. För det mesta har jag inget att göra på datorn, jag bara loggar in för att det är något jag brukar göra när.. Nja, något jag bara måste göra helt enkelt.
Facebook brukade vara något som var nödvändigt att kolla varje dag, men sen blev det tråkigt, jag läser andras bloggar men de uppdateras inte lika ofta som jag önskar de gjorde, så för det mesta sitter jag här och gör ingenting alls, plågar någon stackare med en massa meningar på msn om ingenting.
I måndags när jag åkte med bussen satt där en tjej som såg ut som tagen ur en skräckfilm, hon hade pageklippt blekt hår och inget smink i ansiktet, trodde jag men sen insåg jag att hon hade vitt puder och vitt mascara vilket gjorde hennes ansikte läskigt, till det hade hon svart sammetskofta och svarta utställda byxor o ett svart urringat linne som fick hennes bleka bröst att nästan ramla ut varje gång hon böjde sig framåt där hon satt i en förskrämd tonårnings knä och uppförde sig som om hon trodde alla män på tåget skulle attraheras av hennes förföriska sätt att röra sig. Man attraherades inte, tro mig, man vände sig desperat om för att försöka hitta första bästa nödutgång. När tjejen dessutom öppnar munnen och börjar prata på bredskånska börjar pulsen öka och svetten rinna nerför pannan i panik. "Köpingebro nästa" hör man i högtalarna och den här tjejen som uppenbarligen tror sig vara rolig säger "här köps det nog mycket broar" jadu, flickebarn jösses amalia vilken komiker du är! Det var dock bara du som tyckte det var roligt och att skratta åt sina egna skämt när alla andra är tysta och undrar när det roliga ska komma förstör stämningen.
Nu kanske ni undrar varför jag ens skänkte den här flickan en tanke.. jag tror det var den där svarta baskern på huvudet som gjorde det, den baskern i manchestertyg, ge den där flickan en piska och hon såg ut som en sadist. Jag satt och funderade för mig själv vart en människa som hon kunde tänkas bo, tomelilla tänkte jag, där finns alla sorter och mycket riktigt i Tomelilla var det slut på åkturen för den lustiga passageraren och jag kunde äntligen börja andas normalt igen och pojken vars knä var helt tillplattat av hennes enorma tyngd såg ut att pusta ut och följde sedan snällt efter henne.
Jag vet inte om jag någonsin vågar åka tåg igen..
Facebook brukade vara något som var nödvändigt att kolla varje dag, men sen blev det tråkigt, jag läser andras bloggar men de uppdateras inte lika ofta som jag önskar de gjorde, så för det mesta sitter jag här och gör ingenting alls, plågar någon stackare med en massa meningar på msn om ingenting.
I måndags när jag åkte med bussen satt där en tjej som såg ut som tagen ur en skräckfilm, hon hade pageklippt blekt hår och inget smink i ansiktet, trodde jag men sen insåg jag att hon hade vitt puder och vitt mascara vilket gjorde hennes ansikte läskigt, till det hade hon svart sammetskofta och svarta utställda byxor o ett svart urringat linne som fick hennes bleka bröst att nästan ramla ut varje gång hon böjde sig framåt där hon satt i en förskrämd tonårnings knä och uppförde sig som om hon trodde alla män på tåget skulle attraheras av hennes förföriska sätt att röra sig. Man attraherades inte, tro mig, man vände sig desperat om för att försöka hitta första bästa nödutgång. När tjejen dessutom öppnar munnen och börjar prata på bredskånska börjar pulsen öka och svetten rinna nerför pannan i panik. "Köpingebro nästa" hör man i högtalarna och den här tjejen som uppenbarligen tror sig vara rolig säger "här köps det nog mycket broar" jadu, flickebarn jösses amalia vilken komiker du är! Det var dock bara du som tyckte det var roligt och att skratta åt sina egna skämt när alla andra är tysta och undrar när det roliga ska komma förstör stämningen.
Nu kanske ni undrar varför jag ens skänkte den här flickan en tanke.. jag tror det var den där svarta baskern på huvudet som gjorde det, den baskern i manchestertyg, ge den där flickan en piska och hon såg ut som en sadist. Jag satt och funderade för mig själv vart en människa som hon kunde tänkas bo, tomelilla tänkte jag, där finns alla sorter och mycket riktigt i Tomelilla var det slut på åkturen för den lustiga passageraren och jag kunde äntligen börja andas normalt igen och pojken vars knä var helt tillplattat av hennes enorma tyngd såg ut att pusta ut och följde sedan snällt efter henne.
Jag vet inte om jag någonsin vågar åka tåg igen..
Småstadsliv..2
När man trodde man upplevt allt, så kommer det en omröstning i "staden" där 20.000 kronor ska gå till ett projekt som folk ska rösta fram.
Själv röstade jag på en Dansfestival, men den vann inte. Det gjorde däremot en Epa och traktorfestival.
Så ni som tycker att det bara bor bönder i skåne, ni har rätt. Det kryllar av dem, vi har inte gator här, vi har åkrar, jord o gössel. Nej, inte ska ni tycka synd om oss för det, vi växer o frodas som små betor!
Idag var första dagen i skolan efter en veckans välförtjänt lov, som mestadels spenderades med att ligga hemma o vara sjuk.
På skolan är det inte så stor spridning på folk, anting är du bonde eller så är du inte bonde. That's just the way it is.
Efter sommaren förra året började det en ny kille i klassen, yes nytt blod tänkte jag, men kille kom hit från Stockholm och hans såg livrädd ut första dagen jag såg honom där i klassrummet, med sitt lurviga hår o hårt ihoppressade läppar o ögon som inte riktigt visste vart de skulle sätta blicken. Jag tänkte att vi kunde bli vänner så jag gick och presenterade mig efter lektionen och hjälpte honom hitta rätt, efter en vecka följde jag honom till SYOn, han ville flytta tillbaka till Stockholm, bo inneboende hos en kompis, varsomhelst bara han slapp den skolan och framförallt staden han hamnat i. Han gav vår håla lite mer än en vecka, sen var det adjö! Först trodde jag det var jag som skrämt honom på flykt, men ett ställe som detta skulle få vilken stark varelse som helst att bli en människa på flykt.
Jag var väl omkring 7 år första gången jag packade ner ett par trosor och en nallebjörn i väskan o skulle rymma, jag kom till lekstugan i trädgården sen längtade jag efter mamma. Men jag var inte mogen att flytta då, men nu 11 år senare är det allt jag kan tänka på, men jag har lovat mig själv att klara av gymnasiet först. Bara lite mer än ett år kvar, dagen efter studenten ska jag stå i hallen med väskorna i handen bakfull och lycklig med en tågbiljett bort från det här i handen. Den dagen, det är dagen jag kommer bli fri!
Själv röstade jag på en Dansfestival, men den vann inte. Det gjorde däremot en Epa och traktorfestival.
Så ni som tycker att det bara bor bönder i skåne, ni har rätt. Det kryllar av dem, vi har inte gator här, vi har åkrar, jord o gössel. Nej, inte ska ni tycka synd om oss för det, vi växer o frodas som små betor!
Idag var första dagen i skolan efter en veckans välförtjänt lov, som mestadels spenderades med att ligga hemma o vara sjuk.
På skolan är det inte så stor spridning på folk, anting är du bonde eller så är du inte bonde. That's just the way it is.
Efter sommaren förra året började det en ny kille i klassen, yes nytt blod tänkte jag, men kille kom hit från Stockholm och hans såg livrädd ut första dagen jag såg honom där i klassrummet, med sitt lurviga hår o hårt ihoppressade läppar o ögon som inte riktigt visste vart de skulle sätta blicken. Jag tänkte att vi kunde bli vänner så jag gick och presenterade mig efter lektionen och hjälpte honom hitta rätt, efter en vecka följde jag honom till SYOn, han ville flytta tillbaka till Stockholm, bo inneboende hos en kompis, varsomhelst bara han slapp den skolan och framförallt staden han hamnat i. Han gav vår håla lite mer än en vecka, sen var det adjö! Först trodde jag det var jag som skrämt honom på flykt, men ett ställe som detta skulle få vilken stark varelse som helst att bli en människa på flykt.
Jag var väl omkring 7 år första gången jag packade ner ett par trosor och en nallebjörn i väskan o skulle rymma, jag kom till lekstugan i trädgården sen längtade jag efter mamma. Men jag var inte mogen att flytta då, men nu 11 år senare är det allt jag kan tänka på, men jag har lovat mig själv att klara av gymnasiet först. Bara lite mer än ett år kvar, dagen efter studenten ska jag stå i hallen med väskorna i handen bakfull och lycklig med en tågbiljett bort från det här i handen. Den dagen, det är dagen jag kommer bli fri!
Småstadsliv..
Låg vaken hela natten och vände och vred på mig..
Det var länge sen jag bloggade sist, tydligen finns det några där ute som tycker jag borde blogga oftare, jag vet bara inte vad jag ska skriva längre. Idag pratade jag med en vän om innebörde av att gråta.
"Gud gav oss gråten så att andra människor kan se när vi behöver hjälp och hjälpa oss"
Att gråta är att visa att hjärtat döljer en hemlighet, den kan vara underbar, smärtsam, komisk, kanske en blanding av allt. Ingen kan veta vad ditt hjärta döljer om du inte själv berättar det, men ingen kommer undra om du inte ger en hint av att det finns något. Hjärtat är som en skattkista, den är mäktig, eftertraktad och det är en lång väg att gå för att finna den. Men för att vilja finna skatten måste man ha vetat om att en skatt existerar annars hade det varit värdelöst att leta.
Ja, det där var bara en liten parantes.
Johannes har börjat blogga igen, How great isn't that? 1-0 till yttrandefriheten, han blev visserligen landsförvisad till Paris innan han började igen, men om det är Paris som krävs för att han ska fortsätta, så tycker jag nog att han kan stanna där..!
Jag bor i den minsta staden du kan tänka dig, den är inte ens värd att kallas stad. Men den har tydligen fått den bemärkelsen ändå, det kanske är en stad för folk som aldrig bott här, men har du spenderat mer än två veckor, (två dagar) i den här hålan inser du att du sakta kvävs innefrån. Jag har bott här i lite mer än arton år, mina lungor är så sammanpressade att luften tar slut emellanåt och ambulansen tvingas komma och hämta mig, och göra konstgjord andning, då blir det fart på byborna ska ni veta, ryktena går fort, ingen undgår något i den här hålan, INGEN. och missar du det senaste skvallret, då måste du antingen ha varit bortrest ett halvår eller stått utanför filmbutiken o rökt på..! Epa-traktorer är vad man kör runt i här, om man inte tillåts använda farsans traktor vill säga, man slipper betala vägskatt när man kör omkring med vrålåket på gatorna, perfekt för alla giriga bybor! Jag brukade titta på Skönheten och odjuret när jag var liten och drömma mig bort. Belle bor i en liten by, hon har aldrig passat in och alla tycker hon är konstig "Den flickan är inte alls som andra, försöker nog vara orginell, inga fester går hon på, hon har huvudet i det blå..// inte alls som vanligt folk är Belle" Kanske är det så, att jag inte tillhör släktet här (för det har jag ju glömt att berätta, incest råder må ni tro. Alla är släkt med alla, eller så har man varit med varandra på ett epa-flak eller i en höskulle) Men visst älskar vi vår lilla stad, trots att man kvävs till döds, vi värnar ju om naturen och vår kultur. Det hjälper tyvärr inte ungdomarna här, som skriker efter att få komma ur bojorna som vi är fastkjedjade med. Somliga lyckas fly, medan andra bara drömmer..
kanske hjälper en tår..
Det var länge sen jag bloggade sist, tydligen finns det några där ute som tycker jag borde blogga oftare, jag vet bara inte vad jag ska skriva längre. Idag pratade jag med en vän om innebörde av att gråta.
"Gud gav oss gråten så att andra människor kan se när vi behöver hjälp och hjälpa oss"
Att gråta är att visa att hjärtat döljer en hemlighet, den kan vara underbar, smärtsam, komisk, kanske en blanding av allt. Ingen kan veta vad ditt hjärta döljer om du inte själv berättar det, men ingen kommer undra om du inte ger en hint av att det finns något. Hjärtat är som en skattkista, den är mäktig, eftertraktad och det är en lång väg att gå för att finna den. Men för att vilja finna skatten måste man ha vetat om att en skatt existerar annars hade det varit värdelöst att leta.
Ja, det där var bara en liten parantes.
Johannes har börjat blogga igen, How great isn't that? 1-0 till yttrandefriheten, han blev visserligen landsförvisad till Paris innan han började igen, men om det är Paris som krävs för att han ska fortsätta, så tycker jag nog att han kan stanna där..!
Jag bor i den minsta staden du kan tänka dig, den är inte ens värd att kallas stad. Men den har tydligen fått den bemärkelsen ändå, det kanske är en stad för folk som aldrig bott här, men har du spenderat mer än två veckor, (två dagar) i den här hålan inser du att du sakta kvävs innefrån. Jag har bott här i lite mer än arton år, mina lungor är så sammanpressade att luften tar slut emellanåt och ambulansen tvingas komma och hämta mig, och göra konstgjord andning, då blir det fart på byborna ska ni veta, ryktena går fort, ingen undgår något i den här hålan, INGEN. och missar du det senaste skvallret, då måste du antingen ha varit bortrest ett halvår eller stått utanför filmbutiken o rökt på..! Epa-traktorer är vad man kör runt i här, om man inte tillåts använda farsans traktor vill säga, man slipper betala vägskatt när man kör omkring med vrålåket på gatorna, perfekt för alla giriga bybor! Jag brukade titta på Skönheten och odjuret när jag var liten och drömma mig bort. Belle bor i en liten by, hon har aldrig passat in och alla tycker hon är konstig "Den flickan är inte alls som andra, försöker nog vara orginell, inga fester går hon på, hon har huvudet i det blå..// inte alls som vanligt folk är Belle" Kanske är det så, att jag inte tillhör släktet här (för det har jag ju glömt att berätta, incest råder må ni tro. Alla är släkt med alla, eller så har man varit med varandra på ett epa-flak eller i en höskulle) Men visst älskar vi vår lilla stad, trots att man kvävs till döds, vi värnar ju om naturen och vår kultur. Det hjälper tyvärr inte ungdomarna här, som skriker efter att få komma ur bojorna som vi är fastkjedjade med. Somliga lyckas fly, medan andra bara drömmer..
kanske hjälper en tår..
