EnLitenFecke

Med rosiga kinder o trötta ögon sätter jag mig som vanligt framför datorn, det är liten av en tradition, inte en dag utan min dator. För det mesta har jag inget att göra på datorn, jag bara loggar in för att det är något jag brukar göra när.. Nja, något jag bara måste göra helt enkelt.
Facebook brukade vara något som var nödvändigt att kolla varje dag, men sen blev det tråkigt, jag läser andras bloggar men de uppdateras inte lika ofta som jag önskar de gjorde, så för det mesta sitter jag här och gör ingenting alls, plågar någon stackare med en massa meningar på msn om ingenting.

I måndags när jag åkte med bussen satt där en tjej som såg ut som tagen ur en skräckfilm, hon hade pageklippt blekt hår och inget smink i ansiktet, trodde jag men sen insåg jag att hon hade vitt puder och vitt mascara vilket gjorde hennes ansikte läskigt, till det hade hon svart sammetskofta och svarta utställda byxor o ett svart urringat linne som fick hennes bleka bröst att nästan ramla ut varje gång hon böjde sig framåt där hon satt i en förskrämd tonårnings knä och uppförde sig som om hon trodde alla män på tåget skulle attraheras av hennes förföriska sätt att röra sig. Man attraherades inte, tro mig, man vände sig desperat om för att försöka hitta första bästa nödutgång. När tjejen dessutom öppnar munnen och börjar prata på bredskånska börjar pulsen öka och svetten rinna nerför pannan i panik. "Köpingebro nästa" hör man i högtalarna och den här tjejen som uppenbarligen tror sig vara rolig säger "här köps det nog mycket broar" jadu, flickebarn jösses amalia vilken komiker du är! Det var dock bara du som tyckte det var roligt och att skratta åt sina egna skämt när alla andra är tysta och undrar när det roliga ska komma förstör stämningen.
Nu kanske ni undrar varför jag ens skänkte den här flickan en tanke.. jag tror det var den där svarta baskern på huvudet som gjorde det, den baskern i manchestertyg, ge den där flickan en piska och hon såg ut som en sadist. Jag satt och funderade för mig själv vart en människa som hon kunde tänkas bo, tomelilla tänkte jag, där finns alla sorter och mycket riktigt i Tomelilla var det slut på åkturen för den lustiga passageraren och jag kunde äntligen börja andas normalt igen och pojken vars knä var helt tillplattat av hennes enorma tyngd såg ut att pusta ut och följde sedan snällt efter henne.

Jag vet inte om jag någonsin vågar åka tåg igen..