EnLitenFecke

För varje dag som går blir man säkrare och säkrare på att man inte vill ha barn och låta dem växa upp i en värld av idioter. När man tror att det inte kan bli värre än en kommentar på jobbet som "Ni vet Knut Arne? Jo, men visst vet ni vem han är? Grisuppfödaren?" Då tror man att slutet är nära för jorden. Då stannar världen för bråkdelen av en sekund och allt snurrar och man vaknar liggandes på golvet med huvudet mot golvet och en blödande näsa. Men man slår bort tanken och inser att personen faktiskt bor i en by som ligger gömd i de mest avlägsna gårdarna som går att hitta, när de fäller kommentarer som att de letar efter hus där de helst slipper ha grannar och bo en mil ifrån affären, för att de tycker illa om folk, då undrar man om det är för att de ska ha en hembränningsmaskin på bakgården eller strippor i källaren. Men sen inser jag att de helt enkelt är folkskygga då de fortsätter sina något briljanta meningar och man inser att de både hatar invandrare och homosexuella. Och när man går djupare in på samtalen och försöker luska ut vad som gör de så främlingsfientliga får man till svars att de hatar muslimer och alltså inte alla invandrare. Och när man sen går ännu djupare på det, så hatar de bara muslimerna som verkligen går efter sin tro och bär slöjor, och när man sedan fortsätter att förundras kommer de fram att de egentligen inte hatar dem alls, de ska bara inte komma här o förpesta vårat land. vad kloka de är, tänker jag och ler åt hur djupsinnade människor är. Men tror man på zombier och aldrig hört talas om personer som Magnus Betner älskar Opera, men aldrig sett en.. Men ska man bo kvar här hela livet för att allt känns så bra här och man inte behöver ut och se världen om man är nöjd. Då ska jag väl inte hoppa på dem, då kanske jag ska låta dem leva i sina bubblor, där de tror att muslimer är hjärndöda och att zombier är de riktiga människorna. Men iaf, när man tror att man träffat de mest skumma av människor kommer man tillbaka till skolan efter ett välförtjänt sommarlov och plöstligt ser man dem, flickorna man glömt bort där i sin lilla idyliska uppmålade bild av klassen och man tänker optimistiskt att någon under sommaren tagit sig an dessa framtida socialfall och gett dem en fond där de kan ansöka om pengar för att ha en hjälplinje de kan ringa när de tror att de har svaret på en fråga klart för sig men upptäcker att de andra i klassen vrider och vänder på sig så fort deras händer sträcks upp i luften för att de är rädda för vad som ska flyga ut ur deras munnar härnäst. Idag satte vi oss i klassrummet och alla väntade med spänning när deras händer flög upp i luften på frågan "Hur kan vi öka utbudet i din kommun för att din fritid ska bli mer meningsfull" nej, tänker jag och kniper ihop ansiktet, ge dem inte frågan, men min lärare som är så snäll och vill att alla ska få chansen speciellt om de har ett Iq på mindre än en guldfisk så måste även de få synas och höras. "Det skulle vara bra med baguetter i cafeterian". Behöver jag säga mer? Behöver jag ens förklara vad som fick mig att ramla av stolen och vakna upp i en ambulans påväg till närmasta sjukhus...

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig. Nej, jag tar tillbaka det där, ALDRIG blir livet som man tänkt sig. Inte trodde väl mina föräldrar att de skulle uppfostra en blond liten flicka som springer omkirng halvnaken på ett sommarland och åker Extremefly med killar i speedos. Nej, det var nog inte det de hade i åtanke när de lärade mig att jag är en fri individ och att jag är älskad precis som jag är. Men allt är ju tolkningsbart och jag gjorde min egna tolkning.
Imorgon är sista dagen på jobbet och sen slipper jag sitta i sveriges minsta by varenda dag en halvtimme efter jobbet och bara gömma mig i busskuren för att ingen ska se mig och av den enkla anledningen att när jag går från jobbet till bussen har jag gått igenom hela byn, vilket tar mig ungefär 3 minuter och 24 sekunder. UNGEFÄR! Kobajs är doften som slår emot min näsa varje dag som jag hoppar av bussen halv sju på morgon i byn som ännu inte vaknat. Och som om det inte vore allt, så är där en obehaglig man(gubbe) som står och väntar på busshållsplatsen som jag tar bussen ifrån på morgonen, där står han med brungula tänder(tand) han har inte så många och tjocka variga läppar, stor näsa och sunkiga kläder, och sin lilla JYSK-påse i handen. Imorse började han prata med mig, jag bara grymtade något otrevligt till svars, då jag nyss tittat på klockan och konstaterat att det var fyra minuter kvar till bussen skulle komma och att jag kunde ha cyklat sju minuter över sex istället för tre minuter över och ändå hunnit. Men denna obehagliga man sitter på bussen när jag är påväg hem också.. Han sitter där o ler med ett leende som skulle få den tuffaste människan att må dåligt och springa o gömma sig där sitter han o pratar med busschafören fast det mitt framför ögonen på honom står en skylt 'Att prata med chafören är förbjuden under turen" men vad förväntar man sig av en man vars enda ägodel tycks vara hans sommarkort på bussen och jyskkasse. Chafören tycker väl synd om det lilla livet, eller så är de av samma kött och blod, härom dagen satt jag och försökte höra vad de sa, men blev blixtstilla och illamående när jag upptäckte att jag åkte ensam på en buss med en man som ser ut som Göran Persson en dålig dag och en busschaför som stolt berättar om han o kompisens resor till thailand där de har nya kvinnor varje gång de kommer ner, visst det blev lite dyrt i längde, men det var de värt.. Alltså, jag sitter där ensam på bussen med en man som köper sex och en man med en jyskkass. Jag höll tummen på stoppknappen och funderade på att trycka och hoppa av mitt i ingenstans och springa hela vägen hem. Men just då svängde bussen och stannade och plockade upp en ny passagerare, nu skulle jag inte vara ensam, men för säkerhet skull skickade jag iväg ett sms med en beskrivning av männen på bussen och ett mess att är jag inte hemma innan halv sex, så har jag blivit kidnappad.
Idag gick jag hem tidigare från jobbet, skulle hinna med ett viktigt möte, satt på bussen och tittade på en flicka som såg ut som hon sålt smöret och tappat pengarna, eller nej, hon hade nog hunnit tappat smöret innan hon ens fått pengar. En mullig tjej, nej, lite mer än mullig, ni vet sådär lagom rund, där man tror att de har hängpattar ner under navlen men upptäcker i glädje att det bara var lite överflödigt fett som korvat sig. I vilket fall som helst, satt denna uppenbarlesle där i den minsta klänning jag sett som inte fick henne att framhävas på ett sätt som inte vara till hennes fördel, med rödfärgat hår i en slarvig fläta och till detta underverk hade hon trätofflor. Ja, gott folk, ni läste rätt, trätofflor. Blommiga dessutom. Men jag har överseende, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ingen kan väl klandra en människa som andas in kobajsdofter hela dagen att de är så höga av dessa gaser att de helt omedvetet tar på sig något som är så fel att de snart ringer från Kumla och säger att en psykopat är på rymmen och man beskriver henne som rödhårig, fett och ägare till ett par blommiga trätofflor. Men trots det hade hon ett söt ansikte där bakom alla hennes hakor och om man tittade förbi kinderna som tycktes svälja hela hennes ansikte kunde man se ett par sorgsna men intressanta blå ögon. Hon satt och läste en bok på bussen och när jag tittade närmare upptäckte jag att hon läste en bok av Oscar wilde och tänkte, att kanske fanns det hopp för flickebarnet iaf. Jag frågar alltid mig själv om jag gör rätt i att bara låta dem passera i sina träskor utan att någon talar om för dem att de har varit skottpengar på träskor sedan hitler tvingade sina judar att gå barfota. Men jag var tyst och blundade. Tänkte att de var bäst så. Slöt ögonen och bad en tyst bön. Jag kom hem till slut iaf. I lagom tid så jag skulle kunna förbereda mig mentalt inför att mötet och hinna klä om. Lägga ihop mina papper och leta rätt på en bra fungerande penna. Då upptäcker jag till min förskräckelse att mötet inte alls började halv sex utan halv fem. Herregud, fick en raket i rumpan och började springa omkring som jag skulle försöka vinna osmedalj i den mest svettiga o anfådda i Kina. Duschade och klädde på mig, tog astmamedicinen för att inte dö av utmattning, ringde mormor för att få skjuts så jag skulle hinna och vara redo inom loppet av tre minuter. Kommer till mötet anfådd och inhalerar ytterligare en dos medicin för att mötas av undrande blickar "Hej Felicia. Vad har du på hjärtat idag?" "ja, det är ju möte och här är jag. Men nu är jag osäker, jag ska inte vara här idag, eller hur...?" De tittade på mig och skakade på deras små huvuden och jag fick andas ut och traska ut genom dörren igen. Jag kände mig förtvivlad och vilse, som jag kan tänka mig att turisterna känner när de kommer till simrishamn o i sin desperation letar efter JC för att upptäcka att de närmaste JC vi har är netto. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Så nu har jag dunkat mitt huvud i väggen i trekvart och berättat hur jäkla värdelös jag är, ringt försäkringsbolaget för att få ut pengar för min ituslagna vägg, som kompensation för att jag gick miste om en timmes lön idag, pga misstaget med mötet, men när jag insåg att självrisken var på 1500kronor fick jag nöja mig med att förlora en timmes inkomst och vara glad över det lilla, jag fick en promenad och fick nyss reda på genom radion att det på vår lilla planet inkommit rapporter om att tusen människor i vår närvaro för närvarande springer omkring som zombier. Jag tror att niohundranittionio av dem bor i simrishamn och att en av dem gått vilse och hamnat på färjan till bornholm. Bor det ens tusen personer i Simrishamn? det är frågan, frågan är hur länge det ska dröja innan jag dras med ner i skiten. Innan jag förvandlas till en omkringgående flicka som är så upptagen med att just vara zombie att jag missar alla chanser att flytta härifrån, sitter på byckarn varenda eviga kväll och dricker öl, utvecklar ölmage, hänger mig i ett skärp lånat av en av stammisarna i parken bland a-lagarna och hänger där i trädet i flera veckor innan någon ens börjar sakna mig. Då sågar de ner trädet och slänger mig i en container. Nej. Nu är klockan fem i åtta och det är dags att krypa ur sitt lilla skal och springa en runda.

Nej, ni har rätt. Felicia springer inte. Det är mot alla hennes principer. Så självklart kommer jag stanna framför datorn några århundrande till. Inte trodde jag väl när jag började inse att jag var en individ att mitt öde skulle vara Simrishamn och en torsdagkväll framför datorn. Men som sagt, det blir aldrig som man tänkt sig. Och det kunde varit värre, jag kunde haft ett par blommiga trätofflor..........